– Numera tänker jag nästan aldrig på att jag har en pacemaker. Men det händer ibland att jag påminns om den, som till exempel när det har börjat tjuta när jag gått genom en larmbåge på någon flygplats och jag kommer på att det måste bero på att den reagerat på min pacemaker, säger han.
David Granath föddes med flera komplicerade hjärtfel, men det dröjde flera månader innan de gav så svåra symtom att läkarna förstod hur omfattande och hur allvarliga de var.
En första akut hjärtoperation vid Akademiska sjukhuset räddade förmodligen hans liv, en andra operation flera månader senare reparerade hjärtat så långt det gick för att få det att fungera också på lång sikt.
– Men det var inte möjligt att fixa alla felen i hjärtat utan att viktiga nerver som styr pulsen tog skada. Det är därför som jag behövde få en pacemaker. Utan pacemakern hade mitt hjärta inte klarat av att pumpa ut tillräckligt med blod, berättar han.
David Granath har hunnit byta pacemaker flera gånger under sitt liv. Den första placerades under huden på vänster sida av magen, övriga fyra har varit placerade på höger eller vänster sida under nyckelbenet. De har skött sitt jobb väl.
– Både under uppväxten och i dag som vuxen har jag kunnat göra de flesta saker som andra gör. Efter att först ha kollat med läkare att det inte var farligt sprang jag till exempel utan problem Göteborgsvarvet för några år sedan, säger han.
Nästan från början tog David Granaths föräldrar det medvetna beslutet att inte överbeskydda sin hjärtsjuke son, utan läta honom själv bestämma vad han orkade göra.
– Den enda gången jag fick nej var när jag i elvaårsåldern ville träna jiujitsu, eftersom det fanns risk för att pacemakern skulle skadas under brottningen, säger han.
Många som pluggade på Uppsala universitet i början av 2 000-talet kommer förmodligen ihåg honom från den tidens nationsliv, till exempel från när han var tredjekurator på Smålands nation.
– De som inte redan kände till mitt hjärtfel och träffade mig under nationsåren anade nog inte att jag har ett hjärtfel och behöver en pacemaker och det gör inte heller mina arbetskamrater på Röda korset. Men jag har aldrig försökt att dölja att jag behöver pacemaker för mitt hjärtfel, säger David Granath.
För varje pacemakerbyte har den gamla ersatts av en ny allt mindre, men ändå mer tekniskt avancerad. Den senaste pacemakerdosan är stor som två gamla femkronor lagda på varandra.
– Alla byten utom ett för sju år sedan har gått hur smidigt som helst, men då fick jag en infektion i ärret efter operationen. Jag trodde inte det var så allvarligt, men när jag kontaktade sjukhuset blev jag inlagd direkt. Tydligen kunde det ha slutat riktigt illa om infektionen via pacemakedosans ledningar hade spridit sig till hjärtat, säger David Granath.
Han blev kvar en vecka på sjukhuset efter att pacemakern hade opererats ut och gavs intensiv antibiotikabehandling för att bli kvitt infektionen. Det gick att tillfälligt leva utan en pacemaker, men inte så bra.
– Jag fick adrenalindropp som stimulerade hjärtat att slå, men jag varken fick eller orkade lämna sjukhussängen, berättar han.
Livet tar sig ibland helt oväntade nya vägar. För David Granath visade sig infektionen efter pacemakerbytet bli upptakten till det bästa som hänt honom.
– För att inte få långtråkigt när jag låg hemma i sängen under sjukskrivningstiden var jag väldigt mycket ute och surfade på nätet. Det var på så sätt jag träffade min Elisabeth. Tänk att en komplikation som kunde ha blivit riktigt farlig ledde till att jag fick en sambo och att våra två barn finns till. Det blir stor fest när vi gifter oss i augusti, säger han.