Svante Pääbo får årets Nobelpris i medicin.
ARTIKELN PUBLICERADES FÖRSTA GÅNGEN I UNT 2016
– Genetiskt är moderna människor och neandertalmänniskor slående lika. Det är i den lilla, lilla skillnaden mellan oss och dem som vi nu söker svaret på varför det blev vi och inte de som skapar ny teknologi och föränderliga samhällen, säger professor Svante Pääbo, chef för Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig.
För den inte oansenliga del av mänskligheten som intresserar sig för upptäckter kring neandertalare och andra förhistoriska människor är han något av en ikon, och även för många andra som tittat på Skavlan eller lyssnat på radions Sommarprogram bör Svante Pääbo vara ett bekant namn.
Fast under intervjun som börjar på en lunchrestaurang under ett av hans allt glesare Uppsalabesök verkar ingen känna igen forskaren som Time Magazine för några år sedan rankade som en av världens hundra mest inflytelserika personer och som vid en gala i Silicon Valley i november i fjol mottog ett av de så kallade Breakthrough-priserna i livsvetenskaper på tre miljoner dollar.
Det är lätt att tänka sig att livets molekyl, dna, är lika förgänglig som livet självt. Det var också den allmänna uppfattningen bland forskare när Svante Pääbo i början av 1980-talet påbörjade sina doktorandstudier vid dåvarande Wallenberglaboratoriet på Dag Hammarskjölds väg i Uppsala. Doktorandarbetet gällde hur ett förkylningsvirus lurar kroppens immunförsvar, men ett stort intresse för egyptologi ända sedan tonåren gjorde att han redan då hade en vag idé om att kunna finna rester av dna i mumier.
– Konstigt nog gav en sökning i den vetenskapliga litteraturen ingen vägledning alls. Ingen forskare verkade ens ha ställt frågan hur länge dna kan överleva efter döden, säger Svante Pääbo.
Därav testet med kalvlevern, inköpt i en närbelägen livsmedelsbutik. Under ett par dygn fick den långsamt torka i 50 graders värme i en ugn på laboratoriet. Svante Pääbo hade tänkt hålla experimentet hemligt, men när hans kolleger undrade vad som luktade så illa tvingades han berätta om vad han höll på med.
– De tyckte att experimentet var rätt udda, men för mig var det väldigt spännande att få veta att den torkade leverbiten innehöll mycket dna, fastän nedbrutet i kortare bitar, säger han.
Det lyckade experimentet sporrade honom att gå vidare. Om dna överlevt värmebehandlingen i laboratoriet kanske det trots allt kunde finnas kvar dna även i mycket äldre torkad vävnad, till och med i flertusenåriga egyptiska mumier?
Svante Pääbo lyckades få några provbitar från mumier på Victoriamuseet i Gustavianum i Uppsala. Inga spår av bevarat dna i dem.
Men varför ge upp efter bara ett försök? Efter en hel del förhandlingar lyckades han få prover också från mumier på ett museum i dåvarande Östberlin. Nu gick det bättre. En speciell teknik för att färga dna visade att det i broskvävnad hos några mumier fanns rester av celler med spår av dna i cellkärnorna.
Som tack för proverna valde han att publicera resultaten i en östtysk arkeologisk tidskrift 1984. Sedan följde bara tystnad. Ingen verkade ha noterat den uppseendeväckande upptäckten.
Nästa gång Svante Pääbo fick en artikel publicerad om sina mumie-studier blev reaktionen en annan. När vetenskapstidskriften Nature i april 1985 beskrev hans till synes framgångsrika försök att sätta in en bit dna från en av mumierna i bakterier och få dem att börja kopiera den förbyttes tystnaden i något av ett massmedialt dån.
”Doktor Svante Pääbo från Uppsala universitet är den förste som har lyckats återuppväcka dna, det genetiska materialet i alla livsformer, från en forntida människa eller från så gammalt material överhuvudtaget”, skrev till exempel den mest prestigefulla dagstidningen, New York Times.
– Så här i efterhand är det bara att medge att det jag trodde var ett fornegyptiskt dna-fragment var för långt för att komma från en så gammal mumie. Förmodligen var det en förorening från andra experiment i laboratoriet. Men upptäckten att dna fanns bevarat i cellkärnorna var korrekt, säger Svante Pääbo.
Det var så det började. Senare fann han att föroreningar var ett av de största problemen när man studerar forntida dna. I dag skulle dock en liknande förväxling av nytt och gammalt dna knappast ske. Sedan länge är det superrent i laboratorierna där proverna hanteras, näst intill lika försiktigt som vore de smittade av ebola – men inte som skydd för forskarna utan för att förhindra att forskarna smittar proverna med nutida dna.
Under de drygt 30 år som har gått sedan den genetiska arkeologin tog sina allra första stapplande steg har det skett en explosionsartad utveckling av möjligheterna att spåra dna i prover av förhistoriskt biologiskt material, att skilja det från dna från bakterier och andra föroreningar och av att med ständigt växande datakraft hantera, hålla koll på, tolka och pussla ihop den enorma mängd data som fås fram.
– Så snabbt har utvecklingen gått att många analyser som vi kan göra i dag för bara några år sedan föreföll otänkbara, säger Svante Pääbo.
Under årens lopp har Svante Pääbo lett projekt som studerat dna från den sedan flera tusen år utrotade mammuten och vår närmaste nutida levande släkting, schimpansen. Men det som framför allt intresserat honom är ett forskningsspår som det spekulerades om redan i den där artikeln om mumie-dna i New York Times, nämligen om det någon gång i framtiden skulle kunna bli möjligt att med hjälp av bevarat dna få kunskaper om vårt släktskap med vår allra närmaste utdöda släkting, neandertalmänniskan. I dag är det inte längre en spekulation.
En av de allra mest uppmärksammade upptäckterna var när hans forskargrupp för fem år sedan visade att en liten del av arvsmassan hos alla nu levande människor på jorden, utom de med rötter i Afrika, kommer från neandertalare. I medier över hela världen presenterades den som beviset för att moderna människor hade haft sex med neandertalare.
– Men det var ju inte det väsentliga. Det intressanta var att de barn vi fick tillsammans integrerades i de moderna människornas samhällen där de i sin tur fick barn som fört deras dna vidare, säger Svante Pääbo.
Det verkar dessutom ha skett flera gånger och på olika platser efter att de första moderna människorna lämnade den afrikanska kontinenten för över 60 000 år sedan – och inte bara med neandertalare. De flesta människor utanför Afrika har också spår i sin arvsmassa av en annan förhistorisk människotyp – den så kallade denisovamänniskan, som var okänd till för bara några år sedan då den upptäcktes genom dna-analyser som Svante Pääbos laboratorium genomförde på benfragment från en sibirisk grotta.
En del befolkningsgrupper verkar rentav ha haft påtaglig nytta av detta genetiska arv från andra förhistoriska människotyper.
– Andra forskare har till exempel nyligen visat att en genvariant som härstammar från denisovamänniskan är vanlig hos människor som lever på hög höjd i Tibet och hjälper dem att bättre klara luftens låga syrehalt där, säger Svante Pääbo.
Under de senaste decennierna har många tidigare uppfattningar om vad som är unikt mänskligt fått revideras. Det är till exempel inte bara vi som använder verktyg. Flera andra djur gör det också, däribland schimpanserna. Schimpanser kan till och med lära sig enklare matematik och datorspel.
– Men det finns stora skillnader mellan hur schimpanser och människor lär sig sådana saker. Kolleger vid mitt forskningsinstitut i Leipzig har gjort många veckors videoinspelningar med schimpanser som använder enkla verktyg för att knäcka nötter. Ungarna är med och kan se på, men mammorna lär aldrig aktivt ut hur de ska göra för att klara samma sak. Vi människor å andra sidan ägnar ju enorm energi och många år av våra liv åt att aktivt föra över våra kunskaper från generation till generation, säger Svante Pääbo.
Hur neandertalarna lärde sig att tillverka och hantera sina stenverktyg är fortfarande höljt i dunkel, men kanske var de i detta avseenden mer lika schimpanser än moderna människor.
– I vart fall kan man konstatera att neandertalarna inte nämnvärt förändrade sin teknologi när de levde här på jorden. Deras stenverktyg såg nästan likadana ut när de dog ut för 30 000 år sedan som de hade gjort när de första spåren av dem dök upp över 300 000 år tidigare, säger han.
Det finns forskare som förespråkar att man bör använda de nyvunna kunskaperna för att med genetisk ingenjörskonst skapa neandertalembryon som sätts in i livmodern på kvinnor eller på schimpanshonor, så att en graviditet kan komma i gång och leda till att det föds riktiga neandertalbarn som kan användas för fortsatta studier kring hur de skiljer sig från oss.
– Idén är inte bara etiskt förkastlig. Den är också tekniskt omöjlig att genomföra eftersom omkring en tredjedel av neandertalarens arvsmassa aldrig kommer att kunna rekonstrueras med hjälp av de ytterst korta dna-fragment som finns bevarade, säger Svante Pääbo.
Det behöver inte innebära att det är omöjligt att få kunskaper om betydelsen av de genetiska skillnader som har upptäckts mellan moderna människor och neandertalare. Drygt 31 000 av sammanlagt mer än två miljarder ”dna-bokstäver” är alltid en annan hos moderna människor än hos neandertalare.
Svante Pääbo använder två Nobelprisbelönade tekniker för att studera hur sådana skillnader kan ha påverkat männskors respektive neandertalares sätt att fungera: genetiskt förändrade möss och så kallade ips-celler. Det är från början specialiserade kroppsceller, som ”avprogrammerats” för att fungera som omogna, ospecialiserade embryonala stamceller och som sedan kan fås att utvecklas till exempelvis leverceller eller nervceller.
På så sätt kan forskarna studera om möss respektive sådana celler beter sig annorlunda när de har försetts med en genvariant från moderna människor jämfört med motsvarande genvariant från neandertalaren.
– Numera ägnar jag ungefär hälften av min arbetstid åt sådana funktionella studier. Denna forskning befinner sig fortfarande i sin linda, men jag hoppas och tror att vi under de kommande tio åren steg för steg kommer att få en allt bättre bild av vad som skiljer moderna människor från våra närmaste släktingar, säger Svante Pääbo.
Till sist, om någon har undrat: det är många år sedan Ica-butiken på Artillerigatan i Uppsala slutade att sälja kalvlever.