På väg till den iranska underjorden

I april åker jag till Iran i tio dagar. Det ska bli hur kul och intressant som helst. Mest för att jag ska sightseea och träffa familj såklart, men också för att jag är sugen på att försöka förstå hur youngsters i landet underhåller sig själva. Vi pratar om ett land där underhållning strängeligen är reglerad. Här i Sverige är vi "bortskämda" med redlösa fester i högstadiet, sprit i petflaskor och falskleg. Föräldrar som låter kidsen ränna ute nätterna långa. (Fast mina gjorde aldrig det. Vet inte om jag ska tacka för det, jag blev ju som jag blev.)

I muslimska länder är ju som bekant situationen annorlunda. I ett Youtube-klipp som heter "after party in Tehran" spelar en kille typisk irani-muzak på sin synt i ett vardagsrum med gardinerna fördragna. Någon plockar fram chokladkakor samtidigt som någons pappa är med och filmar. Skulle inte bli förvånad ifall någon också kom ut ur köket med en bricka full av tekoppar strax efter att tv-kameran stängts av. De "riktiga" underjordiska festerna kommer såklart aldrig med på Youtube-klipp. Säkert ser de ut som våra klubbar och efterfester gör.

Sanningen är att vi svenskar aldrig känt rädslan för att hamna i trubbel bara för vi hade "lust" att klubba en lördagkväll. Förhoppningsvis kommer resan att göra att jag aldrig mer klagar på att musiken är tråkig, ölen dyr eller kön lång. Petitesser i sammanhanget. I ett land där nära hälften av befolkningen är under 25 år måste frustrationen vara enorm över att inte kunna uttrycka sig genom musik. För många av oss här i stan är musik och klubb en livsnödvändighet, ljusglimtar varje månad. Man kan leva för sin klubb eller för en kväll i mars. För dem, en omöjlighet och en dröm.

På väg till den iranska underjorden

KLUBBKRÖNIKA. Här i Sverige är vi "bortskämda" med redlösa fester i högstadiet, sprit i petflaskor och falskleg, skriver Elin Aram, som är på väg till Iran.