På upptäcktsresa i egen bakgård

När konjunkturen visar sitt fula ansikte och solen faktiskt ler på hemmaplan kan en timmes turistande i den egna staden kännas helt rätt. Och, handen på hjärtat, hur många Uppsalabor vet egentligen det mesta om kvarterens historia?
På Domkyrkoplan denna glödande lördag samlas ett dussintal nyfikna, iklädda fotriktiga skor, för att få veta mer.
Marielle Larsson till exempel, kom hit från Örnsköldsvik för fyra år sedan men har inte lärt känna sin stad än. När hon hittade info om stadsvandringen i en hög papper nappade hon direkt.
- Jag tycker om byggnader, och husen här är så vackra. Det ska bli kul att få veta mer om ursprunget, säger hon, och går mot folksamlingen med en betald femtiokronorsbiljett i hand.

Guiden Elisabeth Körsling från Uppsala Tourism tar befäl och börjar berätta. Vi står på Domberget, från år 1270, en knutpunkt under staden Uppsalas spädbarnsår.
Turisterna försvinner, omgivningarna ändrar form och guidens engagerade stämma blir en berättarröst i filmen som utspelar sig i mitt inre. Den handlar om en tid då knappt 800 personer bodde i Uppsala, då kung Erik, senare S:t Erik och hela Sveriges skyddshelgon, satt på en gudstjänst strax intill. Kungen av Danmark knackar på kyrkporten, Erik blir halshuggen på platsen där vi står, och hans huvud rullar ned mot ån och blivande S:t Eriks källa.

Jag ser en brandvaktare i ett kallt och dragigt rum som väntar på att få ringa i klockan. Och hör Gunillaklockan, döpt efter Johan den tredjes första fru, som slår för att varje natt signalera eldningsförbud efter den stora branden som slukade nästan hela staden.
De makabra historierna fortsätter med lik som travas ovanpå varandra utanför Helga Trefaldighets kyrka, eller Bondkyrkoförsamlingen - för "kreti och pleti". Och byggmästaren bakom det pampiga Universitetshuset tog sitt liv, efter att kostnaderna sköt i höjden och konkursen blev ett faktum.
I skuggan av en gammal röd lada blir jag varse om att Uppsala en gång bestått av bondgårdar. Förändring. Och, ett stenkast bort, om att Uppsalastudenter alltid varit suputer. Traditioner. För att få ordning på slagsmål och svineri tillsattes inspektorer som samlade in studenternas pengar och lade dem i en kista.

Guidens kunskap flödar i en aldrig sinande ström. Hon får beröm av Gudrun Örefors från Uppsala och Kjell Samuelsson från Stockholm, som länge tänkt gå turen. Det småpratas i gruppen om det nyupptäckta Uppsala, vars historia fascinerar. Turen avslutas vid Saluhallen, eller "köttbasilikan", med en uppmaning om att leta vidare i staden på egen hand för att upptäcka allt som inte hunnits med under den timslånga vandringen.