15 timmar och 38 minuter. Det är vad det tog för William Nisser att ta sig de klassiska nio milen i Gustav Vasas spår – på träskidor och med kläder som för 100 år sedan.
– Förra gången jag åkte Öppet spår åkte jag på under sex timmar. Så jag åkte två och en halv gång långsammare nu, säger han men låter nöjd.
Hur känns det i kroppen så här dagen efter?
– Jag har ofattbart lite krämpor faktiskt. Utrustningen är ju mycket tyngre så man kör ju mycket långsammare. Men det klart att jag är stel i benen.
I början av året intervjuade UNT William Nisser och den tidigare elitåkaren Karin Lamberg Skog, också hon från Uppsala, under deras förberedelser inför Jubileumsvasan. I lördags var det så dags för loppet, en del av Vasaloppets 100-årsjubileum. Precis som 1922 deltog 139 åkare.
Gav loppet mersmak?
– Alltså, det var en berg- och dalbana. Efter tre kilometer hade jag sönder staven och fick åka i nästan två mil med trasig bambustav, innan min dotter – även hon i tidstypiska kläder, kunde möta mig på skidor med en ny, gammal stav. Jag hade med flera extra. Och så trillade jag i Mångsbodarna och hade sönder min fina näverryggsäck med mat i. Men jag fick en diskret svart, Fjällräven i stället. Jag tror ingen såg det.
Föret då?
– På morgonen var det kallt och det gillar träskidorna. Men när det blev plusgrader på dagen så sög de i sig så mycket vatten. Det gick så långsamt. Och lädret i bindningarna blev blött och sladdrigt. Det krävdes mycket pannben för att komma mål.
Hur var upplevelsen med allt runt i kring?
– Fantastisk. Det var som att vara med i en film eller att gå genom ett fönster till en annan tid. Alla funktionärer och andra var så fina i gamla kläder och kontrollerna var så fint gjorda.
1922 var segertiden drygt sju timmar.
Vad tänker du om det?
– Ingen av de som var med då åkte på över tio timmar. Otroligt imponerande.