På tolv vårdhem under två år

Åsa, mamma till Mikael, har semester och ska ägna veckan åt att med en advokat skriva överklaganden av socialnämndens beslut om omhändertagande enligt Lagen om vård av unga, LVU.
Hon är starkt kritisk till hur Uppsala kommuns socialtjänst hanterat Mikael.
– Det värsta är att de inte titta på vad han behöver för hjälp. Efter tolv placeringar som inte har fungerat bör man väl fundera igenom sina insatser, säger Åsa.
Andra brister finns enligt henne i kommunikationen av besluten, främst till Mikael, och i ständiga byten av handläggare som Åsa menar inte tagit sig tid att läsa in sig på tidigare utredningar.

I en utredning av en professor i psykiatri betonas att Mikael haft svårt att ”stå emot antisociala ungdomars negativa påverkan” och att han ”behöver välja en umgängeskrets som är positiv för honom”. Ändå har han gång på gång placerats på institutioner där även dömda ungdomar och missbrukare bor. Åsa tror att socialtjänsten känner sig handfallen.
– Då är det enklast att få honom inlåst. Jag förstår att personalen inom socialtjänsten har upp över öronen av arbete och ärenden att sätta sig in i. Men det här handlar ju om Mikaels liv.
 
Bland annat har han tillbringat maxtiden åtta veckor på Klockbacka, ett akutboende med sex låsbara platser för den allra mest utåtagerande typen av ungdomar, som exempelvis misshandlat.
– Här handlar det om ren förvaring och inte alls om vård. Föreståndaren och personalen ställde sig frågande till vad Mikael gjorde där.
Efter tiden på akutboendet finns Mikael nu på Fagereds ungdomshem i Göteborg – för andra gången. Förra gången hade han rymt för att undvika placeringen och transporterades dit med handfängsel, alla 56 mil.
– Transporten skedde tillsammans med interner som skulle till olika anstalter och häkten. Här ska de enligt socialtjänsten i Uppsala ha bra familjeterapi. Men hur ska jag kunna vara delaktig i det på över 50 mils avstånd, med en tonårsdotter här i Uppsala att ta hand om, frågar sig Åsa.
På Fagered gjordes den hittills mest grundliga utredningen av Mikael, där en professor i psykiatri beskriver Mikael som normalbegåvad med adhd, trotsproblematik och uppförandestörning. Rekommendation blev en flytt hem med ett stöd motsvarande insatsen MST, ett kraftfullt stöd med bland annat ett flertal terapeuter och dygnet runtjour.
– Men det här har vi aldrig fått, inte heller någon vettig förklaring till varför vi inte fått det, säger Åsa.

I stället hamnade Mikael efter en misslyckad tid hemma på institutionen Klarälvsgården för bland annat dömda pojkar, med två låsbara avdelningar med hög säkerhetsnivå.
– Det är ett gammalt fängelse. De lever bakom fyra meter höga staket och med den låsta grinden kvar. Här gick det inte bra för Mikael.
Han har aldrig dömts för brott men har som hans mamma säger ”funnits i den kriminella periferin”. I utredningen från Fagered kan man läsa om hot, destruktivt beteende, alkohol och rymningar. Men i perioder har livet fungerat bra, i skolan i Uppsala och under sina placeringar, bland annat på Fagered, vilket utredaren betonar. Då har grupperna varit mycket små, de vuxna många, och tiden har fyllts med meningsfull sysselsättning.

I sitt överklagande kommer Åsa hänvisa till två domar där Regeringsrätten ansett att det var fel att placera ungdomar med neuropsykiatriska problem som Mikaels på låsbara institutioner med dömda.
– Mikael behöver ett tryggt boende där han känner att han hör hemma. Alla behöver känna sig behövda, respekterade och älskade, så även Mikael. Han behöver inte ett misslyckande till.

Fotnot: Mikael heter egentligen något annat. Han är förbjuden att tala med medier under tiden på Fagered.