På spaning efter den vilda staden

Biologiska museet Biotopia ligger i Vasaparken, några minuters promenad från centrum. Här jobbar Maria Brandt som naturpedagog. Hon vill i sin yrkesroll göra människor i alla åldrar medvetna om naturen – även den som finns mitt i stan. På gräsmattan bakom Biotopia finns några inhägnade områden som inte avverkas.

– Vi låter några partier i parken förvildas för att se hur de utvecklas. I de här inhägnaderna ser man ofta fältharar, ­säger Maria Brandt.

Fälthare är den harsort man oftast ser. Till skillnad från skogsharen blir den inte vit på vintern. Den har inga bon utan föder upp sina ungar i högt gräs. Att den ofta håller till omkring stadskärnan beror troligtvis på att där finns färre rovdjur.

En annan djurart som söker sig till bebyggelsen är igelkotten. Den är ett lämpligt byte för grävlingar, eftersom dessa till skillnad från många andra djur förstår att vända igelkotten upp och ned när de ska äta den, för att inte göra sig illa på taggarna. På Gotland finns inga grävlingar, där är det vanligare att igelkottar bor i skogen.

Uppsalas igelkottar syns främst i stadsbebyggelsens utkanter, parker och trädgårdar. De trivs under trappor och håligheter bakom stenar. Deras största hot i stan är trafiken, men Maria Brandt kan berätta att urbaniserade igelkottar har blivit bättre på att akta sig för bilar.

– De har lärt sig att springa över vägar. Igelkottarna med snabbast fötter klarar sig bäst och förökar sig.

Ett tecken på att man har igelkottar som grannar är avlånga, glittriga bajskorvar. Igelkottar äter djur med skal – sniglar och skalbaggar. Det är därför bajset glittrar. Villaägare bör tänka på att titta noga på oönskad avföring i trädgården innan de anklagar grannens katt. Den som är osäker kan fota bajset och visa bilden för Biotopias personal.

– Jag är gärna jourhavande biolog, ­säger Maria Brandt.

Att spana på bajs kan också vara en bra början för den som hoppas få se vilda djur. Där det finns spår efter igelkottar kommer det troligen att dyka upp igelkottar igen. Kottar som är gnagna eller skott knipsade på typiska sätt kan vittna om vilka djur som rör sig i ett område. Sedan gäller det att sitta där väldigt stilla och spana i gryningen eller skymningen. Dagtid är få vilda däggdjur synliga i stadsmiljö.

– Den som vill se fladdermöss bör hålla sig vid Fyrisån sena sommarkvällar. De flyger nära vattenytan, säger Maria Brandt.

De mest förekommande däggdjuren i stadsmiljö är råttor, men dem brukar inte folk bli så glada av att se. Där­efter kommer antagligen ekorrar. Maria Brandt menar att det är svårt att säga hur vanliga olika djurarter är i stadskärnan eftersom man inte brukar inven­tera där.

Men klart är att centrala Uppsala inte bara är människors miljö.

– Vissa djur är helt urbana, andra har bon i skogen men pendlar till stan för att skaffa mat, säger Maria Brandt.

Det gäller till exempel rovfåglar som duvhöken. Även däggdjur närmar sig stadskärnan i jakt på mat. Både rävar och grävlingar kan ses i bostadsområden som Luthagen. Bäver och utter har setts inne i stan i Fyrisån.

De allra vanligaste djuren är i Upp­sala, liksom överallt annars, de minsta – insekterna. För många väcker de mest ­irritation men insekter är inte bara till besvär. I Stadsträdgården träffar vi Anders Lindström, entomolog på SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt). I hans arbetsuppgifter ingår att bistå ­polisen vid mordutredningar. I en rabatt utanför Parksnäckan pekar Anders Lindström ut en spyfluga.

– De lägger ägg i döda kroppar. Bara några minuter efter ett dödsfall har spyflugorna hittat dit. Genom att ålders­bestämma larverna man hittar på kroppen kan man säga ganska exakt hur länge den har legat.

Alla insekter har förstås inte del i mordutredningar, men många fåglar lever av insekter. Trädgårdar och fruktodlingar mår bra av pollinatörer. Generellt sett har stadsmiljön färre insekter än vildmarken och landsbygden.

– Ekosystemet är fattigare här, många miljöer och nischer saknas jämfört med ett naturligt ekosystem. Många insekter ­kräver död miljö som fallna träd och många fjärilsarter vill ha brännässlor, som ju inte är så populära i parker, ­säger Anders Lindström.

En liten puktörneblåvinge hittar vi dock i Stadsträdgården, med nästan samma färg som kungsmyntan dit den har sökt sig. Anders Lindström berättar om det speciella förhållandet mellan vissa andra blåvingearter och myror. Blåvinge­larver producerar en söt honungsdagg som myror livnär sig på.

– När blåvingens ägg blivit en larv ­släpar myrorna hem den. Sedan får den växa upp där, medan myrorna mjölkar den. Men så snart fjärilen är kläckt måste den lämna sina ”adoptivföräldrar”, för då ses den som en fiende.

Den insekt vi hittar vars livsstil mest påminner om ett grekiskt drama är ändå stensnylthumlan. Anders Lindström ­visar en drottning som säkert mäter tre centimeter. Att hon är en snylthumla ser han på de mörka vingarna och den blanka bakkroppen.

– Snylthumledrottningar har inga egna samhällen utan letar upp andra. Där äter hon upp stenhumlornas ägg och larver och lägger sina egna ägg. ­Sedan får arbetarna föda upp hennes ungar och resultatet blir att det inte produceras några arbetare i samhället. På så vis tar hon över det.

Några meter bort stöter vi på ett av drottningens potentiella offer – en stenhumla. Den är mycket lik stensnylthumlan vi nyss såg, men mindre och ludnare med klarare vingar. Snylthumlor liknar den humlesort de parasiterar på, för att kunna nästla sig in i deras samhällen.

– Någonstans här finns ett humlesamhälle dömt till undergång, säger Anders Lindström.

Om någon insekt är speciell för Uppsala är det cinnoberbaggen, berättar Anders Lindström. Den betraktas som akut hotad i svensk fauna, men har under våren observerats på flera platser, bland annat Stadsskogen. 90 procent av de svenska cinnoberbaggarna beräknas finnas i Uppsala län.

Till de minst uppskattade insekterna hör myggen. Som entomolog kan man dock uppskatta även dem.

– Sveriges snyggaste stickmygga finns i Ulleråker. Den är kontrastrikt tecknad i svart och silvergrått, säger Anders Lindström.

Skadedjur i lant- och skogsbruk kan ställa till med stora skador och ohyra kan orsaka rejäla problem för den som drabbas, men på det stora hela tycker han att många bekymrar sig onödigt mycket över insekter. Det är vanligt att folk ser en skalbagge inomhus, tror att de har fått husbock eller något annat skadedjur och ringer Anticimex.

Inte heller däggdjuren som finns i stan är något att oroa sig för. Maria Brandt menar att inte ens de impopulära råttorna ställer till med någon egentlig skada.

– Så länge det inte upplevs som hotfullt brukar de flesta tycka att djurliv är något trevligt.