I sju dagar har jag och Sven-Olof Ahlgren varit på den grekiska ön Lesbos. Det känns som sju veckor. Så många intryck, känslor och tankar som fötts under dessa dagar. Vi sändes ut av UNT för att berätta om den flyktingkatastrof som pågår. Lesbos har blivit en av de största portarna in i Europa; hit kommer varje dygn omkring 2 000 flyktingar på flykt undan krig och förtryck. En del av dessa människor har vi mött.
Att det var glädjen som skulle komma att bli det starkaste minnet från Lesbos, det hade vi inte väntat oss. Men så är det. För den lycka och lättnad som många flyktingar utstrålar när de sätter fötterna på grekisk mark är rörande. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett så många lättade leenden.
Många bär en stor sorg över att tvingas lämna sitt hemland och över familjemedlemmar som är kvar. De vet ännu inte hur långt de behöver gå för att registrera sig här på Grekland, att de kommer att behöva sova i parker och på trottoarer. De vet kanske inte hur långa väntetiderna kan vara för att bli registrerad innan de kan fortsätta färden norrut i Europa. Och många verkar heller inte känna till vilka oerhört tragiska förhållanden som sedan väntar vid gränserna mellan olika europeiska länder.
Men det är inte viktigt i det där ögonblicket på stranden. I stället har det känts så skönt att bara få hälsa dem välkomna och glädjas med dem. Den farligaste delen av deras flykt är över. Nu är de säkra. Såväl havet som kriget ligger bakom dem. ”Jag vill bara att mina barn ska få leva i fred”, som en kvinna från Syrien sa medan tårar av lättnad rann nerför kinderna och hennes barn lekte i vattenbrynet bredvid gummibåten de nyss kom hit i.
Barnen, ja. De har sannerligen inte valt krig och förtryck. Men nu måste de åka i livsfarliga små båtar, ofta med uppblåsbara flytvästar som snarare är att betrakta som badleksaker, och sedan vandra långa sträckor och ibland sova under bar himmel. Ändå tycks många barn ta det bra; så länge föräldrarna är lugna är barnen också lugna. ”För de mindre barnen kan det nog vara som att de är på utflykt”, sa en volontär. Jag hoppas det.
Men nog är den bisarr, hela situationen. För oss skulle det ha kostat några tior att ta färjan mellan Lesbos och Turkiet. Den får flyktingarna från Syrien, Afghanistan och andra länder inte ta. I stället måste de gömma sig för turkiska gränsvakter i dygn, hoppa i en gummibåt som kanske har plats för 15 personer men som nu tar det tredubbla antalet och där varje biljett kostar motsvarande drygt 10 000 svenska kronor. Vissa båtar får motorstopp, andra slut på bensin. Och så händer det att luften pyser ur vissa. Den grekiska kustbevakningen patrullerar vattnet mellan Turkiet och Grekland och hjälper båtar i nöd - ofta blir det flera om dagen. Men de skjutsar inte flyktingarna tillbaka till Turkiet, utan till den närmaste staden Molivos där volontärer tar emot.
Volontärerna på Lesbos, jag säger bara det. Vilket jobb de gör. De står på stränderna och vinkar med flytvästar för att visa var flyktingbåtarna bäst ska lägga till. De ler och ropar välkomna hit, de tar emot barn och sårade och ser till att lugna ner situationen när de flesta bara vill slänga sig ut ur båten. De delar ut frukt, vatten och torra kläder och skor. Hur flyktingarna än blir mottagna i resten av Europa så fick de i alla fall känna sig välkomna när de steg iland här.
Inte heller kommer jag att glömma den märkliga kontrasten när den aldrig sinande strömmen av flyktingar på vägarna möter turister i bonnbränna och flipflops på väg till stranden. Ibland är det för övrigt inte helt lätt att se skillnad på flyktingar och turister - något som kan leda till knasiga konversationer. Som när två unga killar knackade på vår bilruta.
”Vet ni var busstationen ligger?” undrade de.
”Eh … är ni flyktingar eller turister?” frågade jag.
”Vi kommer från Turkiet.”
”I en liten båt?”
”Ja. Vi är från Syrien.”
”Ah. Då är ni flyktingar. Ni måste ta en särskild buss.”
Det är sannerligen första gången jag frågar någon om hen är flykting eller turist. Men eftersom flyktingar inte får åka vanliga bussar innan de registrerat sig behövde jag veta. Och eftersom flyktingarna inte är på flykt från medeltiden utan från krig så har vissa såväl adidasjackor som nya iphones, precis som turisterna.
När ni läser det här har vi kommit hem från Lesbos. Veckan där var ett nedslag i en mänsklig tragedi som fortsätter. Totalt är 60 miljoner människor på flykt i världen.
Kanske kommer jag aldrig igen att vara på ett uppdrag i jobbet där det varit så självklart att bli en del av ett skeende i stället för att bara rapportera om det. När båtarna kommer in och barn är kalla och rädda – då kan man bara vara medmänniska och hugga i där det behövs. Tuffast var det den gången en liten pojke var helt okontaktbar och jag fick försöka väcka honom genom att hälla kallt vatten på hans huvud. Efter ett tag rörde han på sig, men jag hann bli rädd och tagen. Jag bara anar hur hans föräldrar måste känt.
Mitt jobb är att ställa frågor till de jag möter. Men en av de frågor som snurrar mest i huvudet efter den här veckan är en fråga till mig själv: Tänk om det var jag? Om det var jag som råkat födas i fel land, om det var jag som inte såg någon annan utväg än att ta barnen i handen och bara lämna allt för en okänd framtid i ett okänt land.