På patrull i trygghetens tecken
Fritz Johansson är en av två citypoliser som patrullerar Uppsala centrala gator på dagtid. Bara genom att synas i folkvimlet bidrar de till ordningen i stan. Det är också deras främsta uppgift, att förebygga brott.
Lagens väktare. Fritz Johansson och kollegan Erik Stenfelt patrullerar på stan.
Foto: Mikaela Larm
— Det är ingen större idé att gå ner i city innan affärerna har öppnat och det är lite liv och rörelse.
Därför startar dagen med att Fritz Johansson "inhämtar information" som det heter på polisspråk: en koll på datorn. Just den här natten har ingenting av grövre magnitud inträffat inne i centrala Uppsala. Men det förebyggande arbetet fortsätter. Först med en avstickare till Synsam på Sysslomansgatan.
— Jag håller mig à jour genom att besöka butikerna i området och prata med personalen och med vaktbolagen, följa upp anmälningar, kolla upp klagomål och informera. Allt polisarbete ska i grunden vara förebyggande, vi ska försöka förhindra brott. Jag vill ha en vänlig kommunikation mellan allmänheten och polisen, människor ska känna att vi är en serviceinstans, till för att hjälpa.
Fritz Johansson går alltid ensam. Liksom Göran Hårde, citykollegan.
— Att vi patrullerar ensamma är som det alltid har varit, säger Fritz Johansson. Och dagtid i city behöver man inte gå två och två, det tycker i alla fall inte vi gamla stötar.
Fritz Johansson har passerat 60-strecket och är inne på sitt fyrtioandra tjänsteår. Nu jobbar han tre månader i taget. Varvat med ledighet när han övar på trumpeten och promenerar sina hundar.
I kontakten med de människor han möter avspeglas hans långa yrkeserfarenhet. Fritz Johansson nickar, stannar, småpratar.
— Men jag kan allt bli riktigt elak, jag med, om det behövs.
Då litar han till sin rediga kroppsbyggnad för att lägga tyngd bakom orden. Batongen har han bara tagit fram en enda gång, 1965. Och innan dess — när han var som allra grönast — en gång dragit sabel.
— När jag började inom polisen hade vi långrock och sabel. Då patrullerade vi också ensamma, helt enligt regelverket.
En "situation" som skulle redas upp på torget, han fick ett koppel busar över sig.
— Man var ju helt utlämnad på den tiden, utan radio eller telefon, så då kom sabeln fram. Och det är något psykologiskt det där, ser du, för det fungerade.
— Vi har faktiskt ett bättre ordningsläge i centrum nuförtiden.
Det är lugnare menar Fritz Johansson, i alla fall dagtid. Klungor av amfetaminpåtända syns inte längre som förr.
— Och det s k A-lagarna har inte fått några efterföljare här inne i citykärnan, utslagna som drar sig undan i källare och prång. Den som vill ha tak över huvudet får nog det i dag. Det är många goda krafter som samverkar — Grottan, Frälsis, Samariterhemmets Gränden, kommunen med boendet i Librobäck. Men så finns det förstås alltid de som inte vill ha någon som bestämmer över sig, och då får man respektera det.
Att det är mindre uppenbart betyder inte att missbruket inte finns. Det ser annorlunda ut och administreras på andra vägar.
Fritz Johansson har parkerat polisbilen. Efter ett par steg på trottoaren vänder han om:
— Var är min mössa? En polis är ingenting utan sin mössa!
Skärmmössan ligger kvar på sätet. Nu åker den på och Fritz Johansson kliver över tröskeln hos Synsam. Veckan innan råkade butiken ut för en förslagen stöldkupp.
— Vi upptäckte plötsligt att ett 20-tal bågar saknades, säger Maria Lundin.
Fritz Johansson lämnar sitt mobilnummer. Det behöver inte var akut, bättre ringa en gång för mycket ...
— För här handlar det om proffs, om ligor som specialiserat sig just på glasögonsbågar.
— Jo, vi förstår det, att de visste vad de var ute efter, bara det dyraste. Bågarna dyker väl upp på nätet sedan, eller försvinner utomlands.
Nu sprakar det till i radion. Och så ringer telefonen. Det är en radiokoll.
— Jag åker ju på sambandscentralens anrop också förstås. De allra flesta samtal jag får därifrån handlar om snattare. Oftast unga, många är tjejer. När det inte gäller gubbdagiset Clas Ohlson förstås, då är det män.
Efter avstickaren till Sysslomansgatan tar Fritz Johansson sin cityrunda. Han går ett vänstervarv med start bakom rådhuset. På Vårfrutorget kollar Jan Österman från Sallén belysningen på de offentliga toaletterna.
— De här toaletterna, ja ... fungerar de nu? Folk frågar ofta efter toa, men de här har inte varit så roliga att hänvisa till.
Frågan blir hängande i luften, fyra av de fem dörrarna är ändå låsta.
Han går mot Stora Torget. Plötsligt sträcker han ut på de redan långa stegen, höger arm gör stopptecknet: Hallå! Cyklisten bromsar in och stiger av. Fick man inte cykla över torget? Det hade han absolut ingen aning om.
Utanför Åhléns står Berth Jacobsson, pensionerad frälsningsofficer, och samlar in katastrofhjälp till Pakistan.
— Men se goddag! Fritz Johansson stannar och hälsar.
— Vi träffas ofta här - och har ganska djupa samtal emellanåt.
I Nordeas bankhall går han in och ställer sig, en kort stund bara. Kunderna stillnar och tittar.
— Det här är dagens viktigaste promenad, när jag visar mig.
På Föreningssparbanken köar Sandra Aregaj, 7 år, med mamma. Sandra får ett klistermärke. Inne på kontoret informeras Lena Sundin och Birgitta Johansson om en fickstöld:
— Förra veckan tog en kvinna ut pengar här och blev sedan bestulen på 7 000 kronor.
— Vi pratar jättemycket om det, att vi ibland har folk inne som inte verkar vara bankkunder. Vi försöker vara uppmärksamma.
I gallerian handlar Fritz Johansson en kokosboll, en daglig vana sedan elva år. "Snäll skummis" står det på lådans etikett.
Adam El-Chaabi, skohandlare i Svava, har synpunkter på ordningsmaktens arbetsmetoder.
— Men jag menar inte Fritz, alla känner honom, han är sådär ödmjuk och harmonisk. Och han kan kommunicera.
I järnvägsparken sitter en ensam man på en bänk. Han sitter på en tidning mot fukten och röker en cigarett. Intill hans fötter står en halv flaska fruktvin.
— Du är ju ett vandrande inventarium, du, säger han.
— Sitt inte för länge, du blir kall, svarar Fritz Johansson.
Uppsala C, städat och lugnt. En öde busstation. Han sneddar genom den, korsar Kungsgatan på grön gubbe och går Bangårdsgatan ner. Drygt halva arbetsdagen återstår.
Och om några år, när citypoliserna Johansson och Hårde slutat patrullera Uppsalas gator?
— Jag tror inte att det kommer någon efter oss. Det finns inget intresse. Som jag förstår det så kommer ordningen i city på sikt att skötas av vaktbolagen. Då blir det en tjänst man köper sig.
Så jobbar vi med nyheter