På middag med Pol Pot
Precis som kommunistiska kritiker av Levande historia skriver de två att staten inte ska ägna sig åt opinionsbildning för eller mot en viss ideologi. Principen är rimlig, men resonemanget leder ändå fel. Uppfattningen att det är fel att mörda sina medmänniskor på grund av deras bakgrund är ju inte en ideologisk stridsfråga vilken som helst, utan helt enkelt en grundläggande norm för ett civiliserat samhälle. Den uttrycks i alla demokratiers grundlagar och rättsssystem och den speglas i skolornas läroplaner.
Levande historia kom till som ett resultat av en undersökning som gav vid handen att skolorna ofta misslyckats eller kanske inte ens försökt förmedla nödvändig kunskap om Förintelsen. Då hälsades initiativet (från statsminister Göran Persson) med glädje. Senare har uppdraget utvidgats till att gälla folkmord och massmord med andra förtecken.
Det vore naturligtvis bättre om det som Levande historia erbjuder var en självklar del av skolans normala arbete. Med den uppvärdering av historieämnet som nu sker kanske vi också kommer dit. Men också då kommer det att vara fråga om förmedling av kunskaper och värderingar som är nödvändiga för att det demokratiska samhället ska fungera.
Själva utställningen handlar om hur ideologisk förblindelse kan hindra människor att se sådant som livsnödvändigt att se och förstå. En av deltagarna i den beryktade svenska maoistresan till Kambodja för trettio år sedan, Gunnar Bergström, har medverkat till utställningen och reflekterat djupt och starkt om hur han vilseleddes. Han attackeras följdriktigt på debatt-sajten Newsmill av Jan Myrdal, som då som nu försvarar Pol Pots terrorregim.
Gunnar Bergström har hanterat sin egen förblindelse på ett respektingivande och hedervärt sätt. Inte heller han tycker att staten ska vara neutral inför folkmord.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!