På jakt efter svunna tider

— Jag kände inte henne, svarar Sven Eriksson. Jag hörde talas om henne genom min syster Fanny Andersson, som hade ett fantastiskt minne och blev nästan 100 år, det fattades bara två månader. Hennes berättelse ligger till grund för det här.

"En del måste leva vidare"
Kånk Maja hade en väldigt dålig karl, får vi veta. Han kunde inte försörja frun och barnen.
Drack han?
— Nej, han var lat, han hade varit med om en olycka. Han hade ramlat ner från en väderkvarn och han skulle egentligen inte ha levat. Men det är så, en del människor måste leva vidare.
Kånk Maja hamnade på fattigstugan, en av hennes döttrar fick jobb som piga. Så slutade första boken.
En ny man kommer in i hennes liv i den fortsättning som följer.

Blandar verklighet och dikt
Har det också hänt i verkligheten?
— Nej det associerar till hur de som hade hand om fattigvården efter gammalt försökte utnyttja kvinnan i hennes dåliga situation för att vinna något känslomässigt, säger Sven Eriksson.
I hans romanvärld blandas verklighet och dikt.
— Man kan inte bygga en roman på för mycket fakta, då blir det en faktabok.
Och fakta finns det nästan för
mycket av i den alltför trånga tvårummaren i Lundgården i Bälinge.
Sven Eriksson, snart 84, har nämligen svår skriv- och samlarklåda.
Han har intervjuat flera hundra Bälingebor och sparat kassettbanden i svarta portföljer. Han har samlat på sig mängder med foton på arbetslivet i Bälinge förr.
Han har skrivit en bok om Jumkilsungdomens historia och har medverkat flitigt i de tre böcker om Bälinges historia som hembygdsföreningen gett ut. Och så har skrivit dikter i mängd. De har blivit fem diktböcker.

Djupa tankar
Skrivandet kom i gång i slutet av 1970-talet då hans tidigare hustru drabbades av den sjukdom som senare skulle ta hennes liv.
Han började föra dagbok.
— Pojkarna hade växt upp. Min första tanke var att jag skulle skriva ner lite, så de visste lite grann, några slags memoarer.
Nu ligger sisådär 40 tjocka dagböcker och samlar damm, några av dem redan deponerade hos Folkrörelsearkivet i Uppsala.
Vad skriver du i dagböckerna?
— Bara en rad för väder, dag och datum. Sedan skriver jag allt det andra.
Är det att du köpt mjölk, haft
ont i tån eller varit lessen?
— Det är all möjlig skit, lite humor, men också mycket djupa tankar, svarar Sven Eriksson.
Han drar ett djupt andetag och
säger sedan att han har haft många svåra och tunga dagar. Flera av hans nära anhöriga har avlidit i cancer eller lever med sjukdomen.
— Hade jag inte haft böckerna att skriva hade jag aldrig suttit här.
— När man får skriva av sig, då har man skrivit bort hälften. Samtidigt har jag lite dåligt minne och det är en fördel.
— Det är inte bra när man inte
kommer ihåg. Men det är bra när man kan glömma, då glömmer man också det dåliga, svåra.
Tungsinta ord från en man som i dag tycks sprudla av livsglädje.

Det dagliga samtalsämnet
Den nya datorn, den andra i ordningen, går på högvarv i arbetsrummet.
Gunhild, nya livskamraten sedan några år, har sporrat honom att skriva om Kånk Maja. Faktiskt ligger också en tredje romandel i det närmaste färdig i datorn.
Kånk Majas fortsatte öde har blivit ett dagligt samtalsämne i hemmet för Sven och Gunhild. Tankarna som blir ord är delvis Gunhilds.
— Så fort vi sitter och äter så pratar vi Kånk Maja, hur hon ska ha det.
Nå! Får hon leva vidare i romanerna?
— Hon lever i trean svarar Sven Lindström. Då flyttar hon hem till sonen Storjohan.
— Nej, hon flyttar i tvåan, rättar Gunhild. Trean handlar mera om Storjohans liv.
Trean kommer ut först nästa år.