På det sluttande planet i PISA

Pisa är inte bara staden med det lutande tornet utan också den engelska förkortningen av det internationella programmet för att jämföra skolelevers prestationer. I jämförelsen för 2006 som nu presenterats deltog 400 000 elever från 57 länder, däribland samtliga 30 inom OECD. I Sverige deltog 4621 elever i 198 skolor, de flesta i klass nio i grundskolan.
Förra veckan presenterades resultaten av en motsvarande undersökning av läsförståelsen. Slutsatsen blev i korthet att svenska elever läser bra, men inte riktigt så bra som de borde. PISA-rapporten har i stället lagt tyngdpunkten vid matematik och naturvetenskap. Också här borde resultaten ha varit bättre.

Om svenska elever trots allt hör till de bättre inom OECD-gruppen när det gäller läsning så är de bara medelmåttiga när det gäller matematik och naturvetenskap. Den som vill kan naturligtvis trösta sig med att prestationerna är ungefär desamma som tidigare år. Men lika sant är att Sverige halkat ned i tabellen eftersom andra länder förbättrat sina resultat. Bland de bästa finns Taiwan, Hongkong och Sydkorea - men också Finland som ofta noterar bättre resultat än Sverige trots att förutsättningarna borde vara likvärdiga.
Till detta kan läggas att skillnaderna mellan svenska skolor ökat sedan förra undersökningen, även om de alltjämt är små i en internationell jämförelse. En del kommer antagligen att försöka förklara detta med hänvisning till andelen utlandsfödda elever. Men varför ska man finna sig i att elever med utländsk bakgrund får sämre resultat? Alla har rätt att nå toppen av sin förmåga, även om skolpolitiken länge har prioriterat andra saker.

Den långsamma men tydliga färden nedåt på de internationella rankinglistorna går inte att bryta snabbt med några välriktade riksdagsbeslut. Medan resultaten på många politikområden kan kasseras in redan efter något år så handlar det inom skolpolitiken om decennier. Om det är sant som Jan Björklund brukar säga att det viktigaste av allt är vad som sker på lågstadiet så tar det sju, åtta eller nio år innan resultaten kan avläsas bland niondeklassarna.
Den omläggning av skolpolitiken som är ett av de områden som alliansregeringen prioriterar högst behöver därför få ligga fast under lång tid framåt. Annars fortsätter färden utför.