Färden går i sicksack över rampen vid Kungsängsbron. Uppe på kanterna knycker Henrik Roos med brädan så att grafiken på undersidan syns. Bilden går i svart, rött och gult och föreställer en man med sprucken mun. ”Break silence” heter Doctrine Skateboards senaste kollektion.
– Det är ett budskap vi kan stå för – att bryta tystnaden kan handla om kamp mot sexuellt våld, rasism, mobbning eller vilka andra orättvisor som helst, säger Henrik Roos när han klivit av brädan.
Att ha ett eget uttryck och stå upp för vem man är ser han som en central del i skejtkulturen. Varje åkare har sin stil och ingen annan kan säga åt en hur man ska göra. Skateboardtävlingar finns, men de flesta bryr sig inte så mycket om vem som vinner. En inställning som kan verka märklig för den som är van vid traditionell idrott, men som lockade Henrik Roos att börja skejta som tioåring.
– Jag har inget minne av att någonsin ha deltagit i en fotbollsmatch. Däremot klättrade jag på garagetak och hoppade från broar. På skateboarden hittade jag ett sätt att styra adrenalinflödet.
Han berättar att många skejtare delar liknande erfarenheter. Sporten och kulturen runtomkring lockar till sig människor som varken passar in den vanliga idrottsrörelsen eller gillar stillsamma aktiviteter som frimärkssamling. I skateboardrampen får man både utlopp för sin energi och gemenskap med likasinnade.
– Om man känner sig som ett ufo i skolan blir skejtkulturen en fristad. Människorna där är generösa, alla jublar när någon spränger sin egen gräns. På brädan finns inget rätt eller fel.
Skejtare har ofta varit outsiders i flera bemärkelser. När skateboarden slog igenom i Sverige vid mitten på 1970- talet sågs den inte bara med blida ögon. Den ansågs representera en amerikansk individualism som hotade att fostra ungdomar bort från idrottsrörelsen, och dessutom vara farlig. Ett tag diskuterades totalförbud av skateboard.
– Vissa hävdade att svensk sjukvård skulle bli överbelastad, minns Henrik Roos.
Hans föräldrar var också skeptiska i början. Pappan förknippade skateboard med amerikansk kulturimperialism. Men när Henrik Roos till slut hade tjatat till sig sin första bräda insåg de att han hade hittat rätt. Och skador har han varit förskonad från, trots downhillåkning i asfalterade backar och många experiment på rampen.
– Min första olycka var förra året, då bröt jag lillfingret. De som spelar fotboll har ju jämt problem med korsbanden, så jag har svårt att se att det skulle vara mindre farligt.
Henrik Roos har aldrig lämnat skateboarden. Det har funnits perioder när han inte åkt så mycket, men ändå alltid sett sig som skejtare. När inomhusskejthallen i Allaktivitetshuset öppnade 2012 var han en av flera veteraner som började skejta regelbundet igen. Tillsammans med kompisen Johan Liljestrand satte Henrik Roos igång att spåna på sätt att bidra till Uppsalas skejtscen. Så föddes Doctrine Skateboards.
– Ortens skejtkultur byggs ofta upp kring märken. Det var något som saknades i Uppsala.
Henrik Roos, som till vardags arbetar som kock, har tidigare gått på konstskola och gör grafiken till brädor, T- shirts och klistermärken. Design är lika viktigt för en skejtares uttryck som åkstilen. Det är genom grafiken på brädorna man skiljer ut sig. Den främsta inspirationskällan för Henrik Roos är punken. Hans bildspråk påminner om skivomslag från åren runt 1980, när band som The Clash var som störst. Också musik är en stor del av skejtkulturen.
– För mig är skateboard 100% punkrock, för någon annan kanske det är hip hop. Precis som vissa bara åker i ramp och bowl och andra kör street,
När skateboard blev populär på bred front i Kalifornien på 1960- talet åkte man i backar och trottoarer. Senare byggdes anlagda ramper och gropar – så kallade bowler. Under en period stängdes skejtparkerna. Syftet var att få ungdomarna att sluta åka bräda, men det som hände var att streetskejtingen uppstod. I brist på ramper började åkarna använda räcken och parkbänkar som hinder. I dag är street den dominerande åkstilen, berättar Henrik Roos.
– Den har gått hela varvet runt – när skejtparkerna öppnade igen tog åkarna med sig tricks från gatumiljön och nu finns ofta anlagda streetbanor intill ramperna.
Själv åker han bara i ramp och bowl. Antingen i inomhushallen eller här vid Kungsängen. Generellt är det de äldre åkarna som samlas i rampen, medan ungdomar hellre använder streetskejtbanan på Kapellgärdet. Henrik Roos berättar att han håller på och bearbetar kommunen för att den banan ska byggas ut med en bowl. På så sätt kan åldrarna blandas mer.
– Det finns olika uttryck i olika generationer, just därför är det så utvecklande att mötas. När jag och mina veterankompisar träffar tonåringar i bowlen hetsar de oss att testa nya grejer, jättekul. Ålder suddas ut när man skejtar – likaså kön.
Henrik Roos medger att skejtkulturen länge var mansdominerad och att det där precis som i övriga samhället har varit lättare för killar att ta plats. Men han är övertygad om att det håller på att förändras. Inom rörelsen jobbar många aktivt för jämställdhet, bland annat genom att satsa på tjejträningar och verka för högre prissummor för tjejer som tävlar.
–- Det finns ett gäng tjejer som hänger i skejthallen jämt. Och Doctrine Skateboards har en duktig kvinnlig teamåkare, Katja Uneborg som tillhör Sverigeeliten.
Att vara provmodell åt ett märke som gör brädor eller skejtskor är ett sätt att tjäna pengar på att åka skateboard. För att få ha ett företag i ryggen behöver man inte tävla. Det kan vara lika mycket värt att lämna avtryck i sociala medier. En del skejtare har blivit kända genom att lägga upp filmklipp med tricks på Youtube.
– När jag var ung väntade man jättelänge på skateboardtidningar från USA, och när de äntligen kom var det man läste om redan ute. Några rörliga bilder hade vi inte, så vi fick improvisera och skapa en egen stil. Det är fortfarande så att ingen kan kopiera någon annan. Däremot kan man inspirera varandra, säger Henrik Roos.
”Den bästa skateboardåkaren är den som har haft roligast”, har skateboardlegenden Tony Alva sagt. Friheten – att kunna åka när och hur han vill utan att någon säger att det är fel – är vad som håller Henrik Roos kvar på skejtscenen.
– Även om jag skulle sluta åka skateboard kommer jag aldrig sluta vara skejtare. Klickar det till när man ser gatorna sopas på våren, då vet man att man är en riktig skejtare, säger han innan han hoppar upp på brädan igen.