P3 Guld kan öppna dörrar

Det blir en lång lunch för Mikael Tuominen när han träffar mig på Odengatan
i Stockholm.
- Men det är okej. Mitt jobb är flexibelt, säger han.
Han jobbar som webbredaktör för Stockholms stadsbibliotek sedan 2008 och trivs bra. Hans jobb betyder bland annat att skriva innehåll till bibliotekets hemsida och boktips. Han ger också stöd till organisationens skribenter.
Tidigare jobbade han som biblioteksassistent i flera år.
- Jag är egentligen utbildad musikvetare. Jag läste musikvetenskap på Uppsala universitet, säger han.

Vi äter lunch på sushibaren mittemot annexet till stadsbiblioteket. Där brukar han luncha. Kryddiga asiatiska rätter är i hans smak och den japanska gyoza är hans favorit. Han använder pinnarna för att äta sina japanska dumplings - som liknar piroger - och varje gång den högra armen lyfts syns
tatueringen "TE" i den långärmade tröjan.

Vad står TE för?
Han drar upp tröjärmen och visar hela den svarta tatueringen: "Every noise is a note."
Så även bullret på restaurangen är en not?
Han nickar och ler:
- Ja, det tycker jag faktiskt.
Enligt honom tog det två timmar att tatuera meningen, och det gjorde förbaskat ont.
- Det är egentligen sjukt att man betalar så mycket för att känna smärta!
Men efteråt när det ser bra ut så är jag väl nöjd, säger Micke.
Han tycker att det är fint, därför har han fler tatueringar på kroppen - en stor bild som består av en apa, en fågel, ett kvinnohuvud i art noveau-stil, blad, grönska och kottar på ryggen samt på ena bröstet.
- Sjömansliv ligger i vår familj. Vi har några släktingar som är sjömän som har tatueringar, vilket jag tyckte var intressant när jag var liten. Jag ritade jämt när jag var liten och trodde faktiskt att jag skulle bli serietecknare. Jag var riktigt duktig på teckning.

Förälskelsen i musik kom vid tolv års ålder när han gick på den kommunala musikskolan i Sigtuna kommun, numera Kulturskolan, och lärde sig att spela bas. Han bildade olika band med kompisar. Han var framför allt tacksam att Christer Hjorth, hans gamla musiklärare på S:t Olofs skola i Sigtuna, lärde honom att ta initiativ, att våga vara kreativ och tro att ingenting är omöjligt.

Ville du redan då bli en stor artist?
-Nej, jag har inte drömt om att bli rockstjärna. I alla fall inte någon kändis. Men jag visste att jag vill jobba med musik hela mitt liv.

Bandet Switch Opens startades år 2000, men då hette det Fingerspitzengefühl, ett tyskt ord som betyder fingertoppskänsla. Redan efter första demon kontaktades de av managern Pelle Jansson, som tyckte att gruppen var bra och
därför ville ta hand om bandet. Genom honom fick gruppen göra två skivor och fler inspelningar.
-Det blev en helt annan nivå. Vi blev mer seriösa. Bandet var inte något sidoprojekt längre, säger Mikael Tuominen.
Stora hårdrockstidningar började också skriva bra kritik om gruppen - Close up, Sweden Rock, Metal Hammer, Rock Hard, även DN och Svenska Dagbladet. I Tyskland, England och Holland var det också skriverier om gruppen.

Är bandet stort i rockbranschen nu?
-Nej, men genom att få P3 Gulds pris så hoppas vi på att få fler
spelningar. För P3 Guld är stort, det är en jättefantastisk bekräftelse av det vi gör.

Jag fick höra om Mikael Tuominen i Switch Opens genom ett tips från Robert Styrfält, som tidigare jobbade som grafiker på Sigtunabygden.
-Vi var vänner och grannar i Sigtuna, säger Mikael, som bodde i Munkholmen.

Munkholmen - där är det ju rika som bor. Är din familj rik?
- Nej, vi bodde i en liten villa innan alla slott byggdes på Munkholmen, säger han.
Han säger sig komma från en arbetarfamilj, men att han - som mamman som blev förskolelärare - bröt traditionen genom att plugga vidare. Pappan är kvar i Sigtuna kommun, men har flyttat till Valsta, där han bodde innan familjen kom till Munkholmen.
Mikael flyttade till Stockholm efter plugget i Uppsala, för jobbets och musikens skull.
- Jag gillar Sigtuna och saknar dess lugn. Jag kan tänka mig bo där på äldre dagar. Men just nu stannar jag kvar i Stockholm. Förutom om vi flyttar till New York. Haha! Det kommer inte att hända.