Men hur kommunen och andra aktörer ska tackla fenomenet är en olöst fråga.
Sängkläderna ligger tillrörda och kudden hoptryckt i bakre delen på bilen på Katedralskolans parkering. Det är 15 grader kallt i Uppsala, och någon har av allt att döma nyligen sovit här. Strax intill står en annan, nästan igensnöad bil fullpackad med resväskor, filtar, en Ikeakasse och en dunk apelsinjuice.
Det är en ny och växande problematik – tillfälliga besökare som kommer hit från i första hand östeuropiska länder och som till stor del faller utanför samhällets skyddsnät. Ansvariga på Uppsala Stadsmission och andra hjälpverksamheter i Uppsala uppger att de inte sett till några barn under vintern, men att de brukar ansluta med andra familjemedlemmar under våren och framåt.
Sven Jennstål på Svensk Markservice, som ansvarar för den dagliga skötseln i området runt Katedralskolan, känner igen den bilden.
– Under sommaren såg man barn som lekte och gjorde sina behov i närheten. En familj med flera små barn bodde i bakluckan på en transitbuss. De har ju ingen ström eller möjlighet att tvätta så det är stora mängder med smutstvätt som bara slängs, förutom mycket annan nedskräpning, berättar han.
Men allvarligast är givetvis farhågorna som rör barnens situation. En handlingsplan för att hjälpa barn som misstänks vara utsatta för människohandel utarbetas nu inom kommunen, och i planen utreds även frågan om hur barn som far illa av andra skäl ska tas om hand. Men det handlar om en juridiskt knixig fråga där två principer, kommunens ansvar enligt lagen om vård av unga (LVU) och rättigheterna som EU-medborgare, delvis kolliderar.
Alla medborgare har rätt att vistas tre månader i ett annat medlemsland.
– Ingen har egentligen tittat på detta förut och frågan är komplicerad. Det saknas en rättslig vägledning och domstolarna har kommit med olika beslut, säger Anders A Aronsson (FP), ordförande i socialnämnden för barn och unga.
Han bekräftar att en handfull omhändertaganden av barn gjorts, men då utredningarna inte kunnat visa att föräldrarna inte skulle kunna ta hand om sina barn har man valt att lägga ned ärendena.
Enligt Lotta Lindh Neville, myndighetschef på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad, är kruxet att de utländska besökarna inte har samma rättigheter när det gäller till exempel bostäder och faller lite mellan stolarna.
– För barnens del har vi gjort de skyddsbedömningar som vi alltid gör i sådana fall, men indirekt är det givetvis så att om föräldrarna kan få bostäder skulle det ju även komma barnen till godo,. Självklart skulle vi välkomna tydligare riktlinjer, säger hon.
Men görs det tillräckligt? Uppsalas barnombudsman Lisa Skiöld, som står i tät kontakt med de ansvariga i kommunen, är inte övertygad.
– Jag har fått lite olika signaler om det. Det känns som att de inte riktigt lyckats med att etablera en kontakt med de här familjerna. Att bara knacka på bilrutan utan att någon öppnar kan man inte nöja sig med, det krävs kanske att man är lite offensivare än så.
Hennes uppfattning är att det inte ska finnas några rättsliga begränsningar i agerandet.
– Frågan är om inte insatserna hade sett annorlunda ut om barnen hade hetat Nils och Ebba, säger Lisa Skiöld.
Anders A Aronsson uppger att familjerna ofta valt att avböja erbjudanden om frivilliga insatser.
– Man ska ha klart för sig att det är svårt att överhuvudtaget upprätta en kontakt. Men det handlar inte om att våra medarbetare bara gjort ett försök utan de har i så fall återkommit flera gånger, säger Anders A Aronsson.