Hela min uppväxt oroade jag mig för uttunningen av ozonlagret. Freoner från sprejburkar och gamla kylskåp åt sakta upp det skyddande lagret i atmosfären. Ozonhålet över Antarktis blev större och större och det kändes som det bara var en tidsfråga innan vi råkade ut för samma sak här på norra halvklotet. Men till slut, jag minns inte när, slutade jag att oroa mig. Sannolikt samtidigt som larmrapporterna tystnade och ozonhålet sjönk in medieskugga.
Det fanns en anledning till att medier och allmänhet förlorade intresset. Det handlade inte om uppgivenhet: världens länder tog hotet mot ozonlagret på allvar – och det gav effekt. Det var 1987 i Montrealprotokollet som man förband sig att minska utsläppen av ozonnedbrytande gaser. Sedan dess har närmare 97 procent av de farliga gaserna försvunnit. Men det tar tid för dessa gaser att nå ozonlagret, 15 år närmare bestämt, och därför har effekten dröjt.
Nu märks förändringen. Det bildas fortfarande ett hål i ozonlagret över Antarktis varje år. I år slutade det växa tidigare än normalt och krympte sedan snabbt. Även tidigare år har liknande tendenser observerats. Om detta betyder att ozonlagret har börjat läka? Ja, kanske. Förtunningen har däremot i stort sett upphört och klimatologer förväntar sig att lagret kan börja återhämta sig nu.
Förtunningen av ozonlagret går inte att jämföra med den globala uppvärmningen. Det förra var i jämförelse med det senare ett relativt litet hot. Men vad återhämtning av ozonlagret och Montrealprotokollet visar är att ett oenigt världssamfund kan enas, att ett ”omöjligt” problem kan lösas, och att marknadsekonomin kan användas som en motor för att styra bort från miljöfarliga beteenden.
Vi måste ta klimathotet på allvar, att låtsas som att det inte finns eller att resignera kommer bara att ge domedagsprofeterna rätt. Och vi kan ju bättre än så. Det vore ju bevisligen inte första gången som teknik, ekonomi och samarbete åstadkommer det omöjliga.