Ulrika Bergsten är sedan tre år tillbaka SVT:s asienkorrespondent och bor i Peking.
– Jag drivs av viljan att berätta en bra historia, säger Ulrika Bergsten.
Hon föddes på Akademiska sjukhuset för 54 år sedan. Nu är hon en av SVT:s toppkorrespondenter och har rapporterat från Bryssel och Paris efter terrorattackerna, Grekland under krisen och under pandemin – från Kina. Vi ses i stadsparken i Uppsala och hon berättar hur det är att rapportera från världens största diktatur.
– Det kräver lite mer tålamod när man ska prata med någon som myndigheterna har koll på och som de inte vill att jag ska prata med. Då måste man hitta sätt att få kontakt med dem.
Landet har nästan lika många övervakningskameror som invånare och regeringen avlyssnar telefoner och annan hemelektronik.
– Min mobiltelefon har jag inte med mig ibland eftersom jag vet att de kan lyssna även när den inte är påslagen. Jag slår aldrig på Bluetooth eftersom telefonens innehåll är lättare att kopiera då. Jag får utgå från att de har ögonen på mig och hör allt.
Det är alltså inte alltid lätt att rapportera från en kommunistisk diktatur. När hon skulle rapportera om arbetsförhållandena på bomullsfälten i Xinjiang gjorde myndigheterna sitt yttersta för att hindra henne att komma fram.
– Vi var övervakade under i stort sett hela besöket, och hindrade från att komma i kontakt med en enda människa. Vi kom inte ens av motorvägen för de blockerade varenda avfart.
Vid en av avfarterna hade de ställt upp en poliskontroll som hindrade trafiken.
– De sa att nej den här vägen är stängd, men kunde inte förklara varför. När vi hade svängt om och började åka tillbaka så släppte de på trafiken igen. Det var väldigt frustrerande.
En annan gång under samma resa omringades hennes bil av fyra myndighetsbilar som iscensatte en trafikolycka.
– Två av dem körde in i varandra på vägen framför oss. De hävdade att det inträffat en bilolycka och att man inte kunde komma fram. Det var väldigt frustrerande och vi kunde helt enkelt inte göra något reportage.
Reportrarna fick åka tillbaka tomhänta.
– Det gjorde ju inte att jag fick högre förtroende för det regeringen påstod. Snarare blir man ju mer misstänksam – det verkar ju vara något de döljer, säger Ulrika Bergsten.
Hur är det att rapportera men inte kunna lita på myndigheterna?
– Jag tycker att det är lite tröttsamt att man alltid måste fördöma Kina. Det finns ett tryck på mig att jag måste vara kritisk men jag är mycket hellre nyanserad. Självklart hatar jag deras syn på yttrandefrihet och hur man behandlar människor som vågar kritisera regimen men det finns många fantastiska människor som berättar öppet om sina liv.
Hur förhåller du dig till diktaturen när du rapporterar?
– Vi nöjer oss inte med myndighetskällor, vi vill ha flera källor som säger samma saker.
Egentligen ska hon rapportera från hela Asien men under pandemin har gränserna varit stängda. Då har hon mest varit kvar i Kina.
För ett år sedan spreds coronaviruset över planeten och världens blickar riktades mot Wuhanprovinsen. Men nu har viruset stampats ut genom utegångsförbud och undantagstillstånd. Smittan ligger på rekordlåga nivåer i landet och istället är det utlänningar som får misstankar riktade mot sig.
Egentligen ska Ulrika Bergsten rapportera från hela Asien men under pandemin har gränserna varit stängda. Då har hon mest varit kvar i Kina.
I mars i fjol när coronaviruset var nytt blev hon satt i karantän när hon befunnit sig utomlands och kom tillbaka in i Kina.
– De mätte min temperatur varje dag och en dag när jag hade 37,4 graders feber, verkligen inget allvarligt, blev jag körd från hotellet mitt i natten och stoppades in i ett rum på ett sjukhus. Jag visste inte hur länge jag skulle vara där inne, om det skulle ta sex timmar eller sex veckor. Det var obehagligt, säger Ulrika Bergsten.
Efter ett dygn med omfattande undersökningar fick hon komma tillbaka till hotellet där hon sattes i två veckors karantän.
Det är nu tre år sedan hon flyttade till Peking – en stad med 20 miljoner invånare som inte har något gemensamt med Valsätra där hon växte upp. Hon flyttade 1990 till Malmö för att plugga och träffade kärleken. 1999 började hon på SVT och 2013 blev hon SVT:s europakorrespondent i Bryssel.
– När det tog slut så var jag inte riktigt redo att komma hem, berättar hon och fortsätter:
– Min chef frågade mig om jag inte ville rapportera från Kina. Brysseljobbet hade jag fått bland annat för att jag kunde franska – men jag är ingen "Kinaexpert". Iallafall var jag inte det då. Men jag är ingen dum blondin heller, säger Ulrika Bergsten.
De båda sönerna var då i 20-årsåldern och hade flyttat hemifrån så snart gick flyttlasset österut för henne och hennes make. På resan följde även en god vän från Bryssel.
Att rapportera från en diktatur är inte alltid lätt. "Jag slår aldrig på bluetooth", säger hon. Det är nämligen lättare för Kinas regering att avlyssna samtal då.
– En holländsk fotograf som heter Ronald Verhoeven flyttade också med. Han har jobbat för SVT i 30 år i Bryssel. Men han var lite trött på det, så han tog med sig sin fru och sina två döttrar, och följde med till Peking med mig. Så vi jobbar ihop där, säger Ulrika Bergsten.
Är det rastlösa personer som blir korrespondenter?
– Kanske, men jag tror inte att rastlösheten är min drivkraft. Jag drivs nog snarare av viljan att berätta en bra historia. Det tror jag stämmer på de flesta journalister och TV är oslagbart när det gäller berättande. Bra TV med rätt bilder ska nästan kännas som ett slag i magen, säger Ulrika Bergsten.
Hon får mycket utrymme att göra reportage med färgstarka intervjupersoner. Anhöriga till terroristerna i Nice och Bryssel för några år sedan exempelvis.
– Det är de där oväntade mötena som man har med sig hela livet. Man kan vara terrorist och samtidigt ha en mamma eller bröder som förfasas, säger Ulrika Bergsten.
Ulrika Bergsten är uppvuxen i Valsätra i Uppsala. Hon brukade springa löparrundor i Stadsparken som barn. Nu är hon tillbaka över sommaren men har lagt idrotten på is.
Tillbaka till livet i Peking. Trots diktaturen är det lätt att få till ett samtal med kineser.
– Det är mycket lättare att få en intervju med en kines än någon i exempelvis Hyltebruk. De har många åsikter om ditt och datt och de delar gärna med sig av dem – även om många ofta är lojala till regeringen.
Det största bekymret är språkbarriären.
– Jag måste alltid ha tolk med mig när jag träffar intervjupersoner. Det är inte alls som när jag jobbat i Sverige och Europa.
Hennes föräldrar bor kvar i barndomshemmet i Valsätra. Nu under sommarsemestern väntar mamma Anita med middagen och hon kan bara sjunka ner i soffan och slappna av.
– Jag älskar att komma tillbaka till det gröna och lugna. Det går inte att jämföra en stad med några hundratusen invånare med Peking där det bor 20 miljoner. Båda har sin charm.
Snart påbörjar hon sitt sista år i Peking.
– Jag vill rapportera från OS, sen är jag nog klar. Kanske, säger Ulrika Bergsten.