Bronx High School of Science är naturligtvis en elitskola. Men är slutsatsen att det är elitskolor som är nyckeln till fler Nobelpris?
När andra pristagare berättar om sin bakgrund för svenska tidningar blir bilden annorlunda. Lefkowitz kollega Brian Kobilka växte upp i en småstad i Minnesota. Där fanns inga elitskolor, men den skola som fanns hade lärare som gjorde sitt yttersta för att stimulera elevernas vetenskapliga intresse. Fysikpristagaren David Wineland har talat om sina föräldrar och medicinpristagaren Shinya Yamanaka om hur hans intresse för vetenskap väcktes i hans pappas verkstad.
Det är viktigt att elever med särskilda talanger och intressen får möjlighet att utveckla dessa under sin skoltid. Men det handlar mer om att alla elever har rätt att synas och få utbyte av undervisningen, än om att elitskolor skulle vara kungsvägen till fler Nobelpris. Självklart kan elitskolor fånga in blivande spetsforskare – men de kan också missa talanger som inte passar in i de urvalskriterier som är nödvändiga för varje mer exklusiv utbildningsform.
Det kan finnas skäl för elitsatsningar, men det viktigaste är ändå att rusta upp undervisningen som helhet – i alla skolor och för alla elever. De uppmärksammade framgångarna för skolan i Finland har mycket med detta att göra: man har aldrig satt som mål att nå världens bästa skolresultat (eller för den delen få ett Nobelpris eller flera). I stället har det rått konsensus om att skolan är en nationell angelägenhet och att ett litet land inte har råd att slarva bort sina mänskliga resurser. De uppmärksammade resultaten är snarare en biprodukt av en skolpolitik som syftar till både bredd och hög kvalitet. Ett finskt Nobelpris kan komma som ett resultat av en framgångsrik elitsatsning inom något ämne, men lika gärna som en konsekvens av att skolpolitiken generellt har varit framgångsrik och lett till att begåvade människor satsat på forskning, hemma eller utomlands.
Talet om elitskolor och exklusiva satsningar på spetsforskning gör lätt att viktiga insikter av annat slag förträngs. Det som utmärker riktigt kvalificerad forskning är snarare att den utförs i dynamiska och fria kunskapsmiljöer. Den briljante forskaren som ensam i sitt laboratorium upptäcker svindlande nya samband finns knappast i verkligheten. Snarare handlar forskning om ett akademiskt lagarbete där idéer hela tiden kan testas och diskuteras med andra och där nya infall kan komma från oväntade håll. Bredd och topp hänger ihop.
En rapport från Kungliga Vetenskapakademien innehåller en rad rekommendationer för hur en sådan både stabil och dynamisk forskningsmiljö ska kunna stärkas i Sverige. Den offentliga direktfinansieringen av forskning bör öka så att beroendet av externfinansierade projekt blir mindre. Det akademiska ledarskapet bör stärkas så att dagens externt dominerade styrelser kompletteras med någon form av rent akademiskt organ (en ”akademisk senat”). Unga forskare måste få tryggare förhållanden och ett karriärsystem som gör att de inte tröttnar och släpper forskningen.
Regeringens senaste forskningsproposition tar steg i denna riktning. Det är bra, men stegen måste följas av fler. Och grunden för den förening av bredd och topp som alla vill ha kan bara läggas i skolan. Det viktigaste där är inte att sålla fram en begränsad elit utan att se till att alla barn får uppmuntran, nya chanser och stöd så fort det behövs. Fråga Nobelpristagarna – årets, förra årets eller pristagarna från vilket annat år som helst.