– Det anses fortfarande som en skam att ha blivit våldtagen. Det tycker jag är fel, det är inte vi som utsätts som ska behöva känna så, säger filmaren och regissören Ewa Cederstam.
27 år har gått sedan övergreppet, nästan lika många år var Ewa Cederstam tyst. Tills hon vågade minnas.
– Jag flydde bort från allt som påminde mig om våldtäkten, det var ett sätt för mig att försöka glömma och dra ett streck över allting så jag flyttade till Stockholm, utbildade mig, skaffade bostad, nya vänner och kom in på Dramatiska institutet. Jag tystnade, för det fanns ingen som jag kunde berätta det för.
Varför då?
– Jag tror våldtäkt handlar om ett av vår tids stora tabun, ingen vill höra om att en kvinna blivit våldtagen. Få kvinnor kan eller vågar därför berätta.
Ewa Cederstam är i dag 45 år och har blivit uppmärksammad för sin självbiografiska dokumentärfilm ”Våga minnas” som handlar om de personliga konsekvenserna efter en våldtäkt.
När hon som 28-åring träffade sin blivande man funkade inte sexlivet. Hon kunde gråta efter samlagen, hade svårt att ge sig hän, var rädd för närheten för allting sköljde över henne igen.
Hon har gått i terapi för att jobba med sina känslor och ta tillbaka sin egen kropp. Nu tycker hon att hon lyckats men det har tagit lång tid att bygga upp.
Hon har också känt sig skrämd utomhus och på tanken att en våldtäktsman kan finnas i ett buskage och hoppa fram när hon minst anar det. Rent logiskt vet hon att hon uppförstorat riskerna. Men hon har ändå inte kunnat undgå att relatera till våldtäkten och göra kopplingar som inte finns.
– Det gör att du hela tiden måste anpassa dig, för, tankarna begränsar ditt liv.
I många år försökte Ewa Cederstam och hennes man få barn. När de gick igenom provrörsbehandlingar berättade hon aldrig för sjukvårdspersonalen att hon blivit våldtagen som ung.
– Det skulle ha känts så svårt inför en ny person, men jag tänkte att jag kunde ha blivit så skadad i underlivet av våldtäkten och att det var därför jag inte kunde få biologiska barn. Egentligen helt ologiskt, men det var så jag tänkte.
I hela sitt vuxna liv har hon tvingats parera känslor av skuld.
– Jag brottas med känslor av att jag inte kan mäta mig med de kvinnor ute i världen som utsätts för våldtäkt och kanske till och med dödas. Jag lever gott och så tänker jag på utsatta kvinnor som inte har någon som för deras talan.
Begränsningarna som Ewa Cederstam tvingats leva med har även drabbat hennes familj. Säkert var det av omtanke när hennes mamma inte kunde prata om våldtäkten. Ewa Cederstam hade ju själv bestämt sig för att vara tyst, hennes mamma trodde att hon gått vidare. Men med tiden kom övergreppet att ligga som ett osynligt hinder dem emellan.
– Min man har också drabbats, han fick ta konsekvenserna av vad någon annan man gjort mot mig.
Hon har även känt sig som mindre värd än alla andra.
– Det sätter sig på ens psyke, du tror att det syns utanpå att du blivit våldtagen, känslor av att vara mindre värd blir extra starka när man har en dålig dag.
Ewa Cederstam tänker inte på våldtäkten i den meningen att den rullas upp för hennes näthinna. Men den finns där som ett parallellspår i livet, den tränger igenom hennes medvetande, vare sig hon vill det eller inte.
– Det går inte en vecka utan att jag blir påmind, genom det som visas på teve och med reklam som tangerar åt våld och sex, och nu när jag är ute och föreläser om min film blir jag extra påmind. Jag kan tänka på gärningsmannen. Går han och lider och tänker på våldtäkten? Har han ett trauma när han kanske ligger med nya kvinnor?
Går det att bli fri?
– Nej, inte helt, men det är vad alla runt omkring tror och vill. Men jag har blivit friare nu när jag kan säga det öppet, att jag vågar visa att det finns en människa bakom siffror i statistiken och att jag vågar träda fram.