Pernilla Forssell stämmer Uppsala kommun på 750 000 kronor, för att de inte ska ha skött sin tillsyn när hon var placerad i fosterhem. Under placeringen utsattes hon för vanvård och utnyttjades sexuellt. Dom faller inom kort i målet.
– Jag jobbar i vården och har jobbat på behandlingshem. Jag ser att det finns vanvård än i dag och att maktmissbruket mot barn fortgår. Innan jag går i graven vill jag se en förändring. Och så vill jag ha en ursäkt.
Det säger Pernilla Forssell som 1980 efter beslut av Uppsala kommuns socialtjänst fick bo i fosterhem, på grund av missförhållanden hemma. Även hennes bror togs om hand, men de skiljdes åt i varsitt fosterhem.
Pernilla Forssell tar en mun kaffe i gallerian i Gränby, en liten bit från uppväxtens kvarter i Sala backe och ett par mil från den gård där hon bodde i fosterhem från det hon var sex. För att Uppsala kommun inte försäkrade sig om att hon mådde bra där har hon nu stämt kommunen på 750 000 kronor. Som Pernilla Forssell ser det har Uppsala kommun brutit mot sitt lagliga tillsynsansvar. Dom faller inom kort.
Hennes liv har påverkats på djupet av det hon utsattes för i fosterhemmet.
– Jag har haft mycket ångest, jag har fått fysiska besvär och framför allt har jag haft svårt med tillit och hamnat i relationer som jag själv varit van vid, destruktiva relationer.
I stämningsansökan beskriver hennes advokat Monica Crusner hur Pernilla Forssell i fosterhemmet utsattes för "vanvård, våld och misshandel, sexuella övergrepp samt annan kränkande behandling", och att det skett i strid mot mänskliga rättigheter enligt den europeiska konventionen.
Fostermamman dömdes i slutet av 1980-talet för misshandel mot Pernilla Forssell. Men Uppsala kommun har inte erkänt något fel och menar dessutom att allt ligger utanför preskriptionstiden och att skadestånd inte kan bli aktuellt.
– Jag var så arg efter rättegången att jag bet av framtanden, jag mådde inte bra, säger hon.
"Jag känner sorg, och så är jag fruktansvärt arg. Jag har alltid känt att jag vill ha en ursäkt", säger Pernilla Forssell apropå sitt skadeståndskrav mot Uppsala kommun på 750 000 kronor. Enligt henne har kommunen brustit i sin tillsyn under hennes tid i fosterhem som barn.
Vanvården ska ha bestått i mobbningsliknande handlingar. Pernilla Forssell beskriver hur fosterpappan såg till att hon fick elstötar för att hon ville hålla honom i handen när de var ute vid hagarna på gården, eller hur hon när hon kissat i sängen trycktes ned med ansiktet före mot vätan för att straffas för vad hon gjort. Men det värsta var det som hände i sommarstugan. En närstående till fosterfamiljen ska ha förgripit sig på henne.
– Det började när jag var nio år, när jag tolv förlorade jag oskulden och när jag var tretton sa jag att aldrig tänkte åka till stugan igen, för att han var på mig. Så min fostermamma visste, och jag försökte påtala för kommunen. Jag berättade också om det i rättegången där min fostermamma dömdes för misshandel, säger hon.
Men vad kommunen gjorde går inte att kontrollera. För Pernilla Forssells personakt, alltså hennes journal från den här tiden, är utan förklaring försvunnen ur kommunens arkiv. Det är ytterligare ett brott mot tillsynsansvaret, menar advokat Monica Crusner.
– Kommunen har en plikt att förvara sådana här handlingar i 70 år, det är jätteviktigt när det handlar om tvångsomhändertaganden, säger hon.
2011 presenterade regeringens särskilda utredare Kerstin Wigzell Upprättelseutredningen om vanvård och övergrepp, för barn- och äldreminister Maria Larsson. Den ersättningsnämnd som sedan tillsattes blev en besvikelse för många, bland andra Pernilla Forssell.
Hon driver flera liknande ärenden i olika domstolar. Inget har ännu gått klienternas väg, men domarna har överklagats. I ett fall har Högsta Domstolen medgivit prövningstillstånd.
– Det ser vi som ett tecken på att rätten tror att det är feldömt i ärendet. Svenska domstolar är generellt väldigt dåliga på brott mot mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen. Domstolarna är så tyngda med brottmål och därför finns en ovana med de här målen, säger Monica Crusner.
En nyckel i målet är att personer som Pernilla Forssell enligt Monica Crusner inte haft en reell möjlighet att pröva sin sak. Då kan man inte heller hävda att det finns en preskriptionstid. Pernilla Forssell är en av de många tidigare fosterhemsbarn som nekades statlig ersättning från den så kallade Ersättningsnämnden. I hennes fall föll ansökan på tidsaspekten. För att få pengar skulle missförhållanden skett före 1980, det år då de började för Pernilla. Monica Crusner är mycket kritiskt mot Ersättningsnämnden.
Advokat Monica Crusner driver en rad fall vid svenska domstolar där fosterhemsplacerade blivit utsatta för vanvård, och där kommunen, enligt henne och klienterna, inte tagit sitt ansvar.
– Det var väldigt orättvist, obegripligt. Fler än hälften fick inte pengar från staten. I andra länder har fler än 90 procent fått, säger hon.
Pernilla Forssell hoppas nu på upprättelsen genom domen. Blir det inte så kommer hon att överklaga så långt det går.
– Jag vill vara ett föredöme – även om priset för mig är väldigt högt. Den här historien har präglat 45 år av mitt 50-åriga liv. Ger jag upp nu har allt varit i onödan, om det inte leder till en förändring.
Pernilla Forssell uppmärksammades 2010 för att ha slagit larm om missförhållanden inom hemvården i Uppsala kommun, där hon arbetade. Nu är det vad hon själv utsatts för som barn, som ligger bakom hennes agerande mot kommunen.