Vid sidan om att betona vikten av att komma överens över blockgränserna kring frågor av det här slaget, ville alla tre förstås visa att just deras linje hade fått genomslag. Några större skillnader är det inte frågan om, men det är oppositionspartierna som har fått göra störst eftergifter.
Men egentligen är det inte frågan om några eftergifter, utan att Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu återvänder till de ståndpunkter man hade innan den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan träffades för några månader sedan. Den var en eftergift till Vänsterpartiet. Ingen annan än Lars Ohly önskade sig ett snabbt - och därmed oansvarigt - tillbakadragande av de svenska trupperna.
Den nya överenskommelsen, vilar på tre ben: insatsen ska övergå från stridande till stödjande, det strategiska läget är det som ytterst avgör tidtabellen, även efter den militära insatsen är avslutad ska landet stödjas civilt. I enlighet med Kabulkonferensen är förhoppningen att truppnärvaron kan avslutas 2014 och ansvaret lämnas över till afghanska säkerhetsstyrkor.
Gårdagens uppgörelse var den första stora mellan regeringen och Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men garanterat inte den sista. Ju längre bort från valet, desto ödmjukare kommer regeringen vara och desto mindre kompromissvillig oppositionen. Det är inte bara beslut om internationella insatser som förtjänar att fattas i bred enighet.