Ove Wiman har inte fått några egentliga men från hjärtstoppet. Nu har han en pacemaker inopererad, som ska kicka igång hjärtat om han drabbas av hjärtstopp igen.
Det är den 1 mars 2022. Solen lyser över Uppsala och det är nästan lite vår i morgonluften när Ove Wiman promenerar från sin lägenhet på Svartbäcksgatan mot Fyrisgården där han ska spela bridge.
Men han kommer aldrig fram. På en gångväg i Svartbäcken, på en innergård omgiven av radhus, stannar hans hjärta.
– Jag minns inget alls från den dagen och tre dygn framåt. Men jag var nog död en liten stund innan min ängel här kom förbi, säger Ove Wiman och nickar mot kvinnan som står bredvid honom.
Ängeln heter AnnaMia Norström, och till skillnad från Ove kommer hon ihåg varenda detalj från den där morgonen. Hon hade lämnat sonen på skolan och gick med cykeln för att njuta av solen. I öronen har hon en ljudbok. När AnnaMia sneddar in vid sitt radhus stannar hon till. En man ligger raklång på gångvägen.
– Jag tänkte direkt att det var hjärtstopp, för min pappa dog av det för tre år sedan. Jag hann också hoppas att mannen bara hade druckit för mycket, även om jag förstod att det inte var så. Han såg död ut och liksom ... tillfreds, på något sätt.
AnnaMia Norströms pappa dog av hjärtstopp för tre år sedan. När ambulansen med Ove Wiman åkte iväg tänkte hon mycket på hans anhöriga.
AnnaMia springer fram till mannen, skakar honom och skriker att han ska vakna. Det gör han inte. Så hon ringer 112 medan hon påbörjar bröstkompressioner.
– Jag har inte gått någon kurs, men sett klipp på hur man ska göra. Jag tryckte så hårt jag kunde på mitten av bröstet. Det knakade till, men jag tänkte att man ska trycka hårt. Jag tänkte att han ska inte dö.
I hörlurarna ger larmoperatören instruktioner och frågar om mannen andas.
– Det gjorde han inte, men han drog några slags snarkande andetag emellanåt, så jag tänkte att han fick i sig någon luft i alla fall.
Poliserna Philip Nilsson och Zacharias Sporrong kom snabbt när larmet gick, och tog över hjärt- och lungräddningen.
Det börjar samlas folk runt dem. En person får syn på en polisbil med tjutande sirener på Svartbäcksgatan och springer dit för att visa var de ska köra in. En av poliserna i bilen, Zacharias Sporrong, tar över bröstkompressionerna medan hans kollega Philip Nilsson hämtar hjärtstartaren i bagageutrymmet.
– När de tog över släppte adrenalinet och känslorna tog över. Inte minst fick jag ångest över att det kanske finns en familj någonstans som inte vet vad som hänt deras make eller pappa. Jag har ju själv varit den där familjen, säger AnnaMia.
Vid hjärtstoppslarm dirigeras inte bara ambulans till platsen, utan också brandkår och polis för att öka chanserna att snabbt få dit en hjärtstartare.
Cirka 200 personer får varje år hjärtstopp i Uppsala län. Närmare 180 av dem dör. Att Ove blev en av de 20 överlevande berodde inte bara på att AnnaMia agerade så snabbt. Utan också på att det fanns en polisbil så nära som hade hjärtstartare – vilket inte alla har.
– Vi var precis utanför polishuset i kvarteret här intill när larmet kom. Att en person vinkade in oss hit sparade också tid. Hjärtstopp är oerhört tidskritiska, säger Philip Nilsson.
Ove Wiman säger att han är känner oerhörd tacksamhet gentemot alla som hjälpte till att rädda hans liv den där dagen i mars i år.
Philip och Zacharias hann ge tre omgångar strömstötar innan två ambulanser svängde in på innergården. I en av dem satt ambulanssjuksköterskan Johan Bergqvist, som tog över arbetet med att rädda Oves liv.
– Efter en kort stund märkte vi att han fick viss puls, och vi kopplade upp hans EKG mot sjukhuset så att en hjärtläkare kunde se vad som behövde förberedas, säger Johan Bergqvist.
Ett halvår senare träffas de alla igen. Ove Wiman är omgiven av de som räddade hans liv, från vänster poliserna Philip Nilsson och Zacharias Sporrong och till höger om honom står ambulanssjuksköterskan Johan Bergqvist och AnnaMia Norström som hittade Ove.
När Ove bars in i ambulansen såg AnnaMia att han rörde ena handen. Då kan han inte vara död i alla fall, tänkte hon. Hon hängde upp handsken han tappat på ett staket, i hopp om att han skulle kunna hämta den en dag. På kvällen tände hon ett ljus för honom.
– Jag tänkte mycket på min pappa och undrade hur det var för mannens närstående nu, säger hon.
I tre veckor var Ove inlagd på Akademiska sjukhuset. Inga fel hittas på hans hjärta, utöver de rytmrubbningar som han haft i femton år. Han fick en pacemaker inopererad, som ska kicka igång hjärtat om han får hjärtstopp igen.
I början av april skickade han ett långt sms till AnnaMia, och tackade för att hon räddat hans liv.
Hade det inte varit för AnnaMia Norströms snabba agerande hade Ove Wiman troligen inte varit i livet i dag. "Hon är min ängel", säger han.
Nu ett halvår efter dramat står alla inblandade här på gångvägen i Svartbäcken igen. För flera av dem är det första gången de ses sedan den där marsdagen. De vill berätta om det som hände för att öka medvetenheten bland folk om hur viktigt det är att agera snabbt när någon fått hjärtstopp.
Ove konstaterar att han haft enorm tur.
– Jag har varit i flygvapnet och nära att slå ihjäl mig flera gånger. Men det här tog priset. Det var uppenbarligen inte min tur att kila vidare.
Han tittar på var och en av dem som kämpade för att han inte skulle dö.
– Jag vill tacka er alla från hela mitt hjärta för att ni finns.