Ovanligt färggrann?

Det jag egentligen sagt var att jag ser siffror och bokstäver i varsin bestämd färg, och att jag gjort det så länge jag kan minnas. Att bokstaven A är röd, och siffran tre är guldgul, är lika självklart för mig som att gräset är grönt och att blåbär är blå. Var det inte så för alla?

När en annan vän, som läser till psykolog, fick höra hur det låg till fick jag snart en diagnos. Med en fascinerad och samtidigt lite bekymrad ton föreläste han att min typ av synestesi var ett vanligt symtom på en psykologisk defekt. Jag blev alldeles upprymd. Inom loppet av bara några dagar hade jag fått min självbild drastiskt omritad.
Anledningen till att jag vitt och brett skildrade mina inre sinnesupplevelser för folk runtomkring mig, var att jag just fått i uppdrag som vikarie på UNT att skriva om just synestesi. Utan att min redaktör hade en susning om att även jag var en av dessa personer vi nu skulle belysa. Jag visste knappt om det själv.

Nu vet jag att jag tillhör en stor skara av, bokstavligt talat, likasinnade. Jag vet att synestesi inte alls är något konstigt eller märkvärdigt. Eller sjukligt för den delen. Men kanske att mitt liv är lite mer färggrannt. Om någon skulle säga till mig att alla bokstäver och siffror i verkligheten är svartvita, skulle jag svara: Det låter ganska konstigt.

Ovanligt färggrann?

"Eh, jaha... Det låter ganska konstigt." Min rumskompis stirrade skeptiskt på mig, som om jag just berättat att jag har en tvilling som bor på en av Saturnus månar och som kontaktar mig genom rymdskrot som ständigt dras in i den lilla himlakroppens gravitationsfält.