Otrohet, något att förlåta?
KRÖNIKA De flesta med lite skinn på näsan säger att otrohet inte är tolererbart. Då är det tack och hej. Det går inte att förlåta, det går inte att bortförklara.
Foto:
Anledningen till att jag skriver om detta redan omdiskuterade ämne, är att jag är så fruktansvärt trött på alla människor som säger: Nej otrohet, det skulle jag ALDRIG förlåta. Självklart finns det ju sådana som utsatts för det ett flertal gånger och är trötta på att bli bedragna. Självklart finns det människor som bestämt står för sin sak, och aldrig gör några undantag. Men jag tror att många av dem som uttalar sig som ovan, själva aldrig varit med om att bli svikna, och därmed inte tvungna att fatta beslutet; lämna eller förlåta. För det är faktiskt enklare, än vad man kan tro, att förlåta någon man verkligen älskar. Nu menar jag inte att en gift kvinna ska acceptera att hennes man vänsterprasslat med någon i flera års tid. Eller att en nykär man som dejtat en kvinna i två månader ska stanna kvar om han kommer på henne med någon annan, i det tidiga stadiet. Då är hon naturligtvis inget att ha.
Med risk för att låta klyschig, vi alla gör misstag, så är det ju. Likaså är vi alla värda en andra chans. De finns människor som är notoriskt otrogna, som helt enkelt inte kan hålla fingrarna i styr. De finns de som vänstrar när förhållande börja svikta. Men de finns också de som gör misstaget en gång. De som av någon anledning, eller av ingen alls, går över gränsen, och sedan ångrar sig djupt.
Jag tror att vi alla är benägna att vara otrogna, fast i vissa grader. Och därför är jag också villig att förlåta, om jag vet att snedsteget bara var ett snedsteg. Nu tänker ni, hur ska hon kunna veta det. Och självklart vet jag ju inte vad som försiggår i huvudet på min pojkvän. Men är han en ärlig, seriös person, som älskar mig och som jag älskar, och som jag dessutom anser mig kunna ha en framtid med. Varför ska jag då inte ge honom en andra chans?
Kärleken övervinner ju allt, som det heter. Och jag är beredd att instämma med det till hundra procent. Kärlek handlar om att älska, glömma och förlåta. Fråga nummer ett, var det ett enda snedsteg, eller kommer det upprepas? Fråga nummer två, kommer jag att kunna glömma det och förlåta honom? Jag anser att detta är något man bör fundera över innan man bestämmer sig för att följa normen och dumpa det "otrogna svinet". Kärleken är ju också blid, och ibland gör man nog bäst i att vara en moralkämpe. Men innan man tar valet, innan man säger tack och hej, bör man rannsaka sig själv.
Det är otroligt fult att vara otrogen. Det är respektlöst gentemot sin partner. Men i liksom allt annat finns det olika nyanser. En kyss, tankar på någon annan eller ett samlag. Var går gränsen?
Jag skulle vilja säga, att det beror på. Det beror på hur, vem och varför. Om förhållandet sviktar, och mannen smugit bakom ryggen på sin fru i flera år, tycker jag definitivt att hon, rent ut sagt, ska be han dra åt helvete. Men handlar det om någon kyss en kväll, på grund av för mycket alkohol eller bara ett korkat misstag, pratar vi inte längre i svordomar.
Så jobbar vi med nyheter