Är det något speciellt med kvinnors åldrande?
– Ja, det är det. Någonstans mellan 45 och 50 skulle jag säga att kvinnan upphör att ses som ett sexuellt objekt för mäns blickar. Hon blir inte sedd eftersom hon enligt samhällets normer inte längre är ung och attraktiv, säger Anneli Häyrén Weinestål.
Förväntningar som kvinnor har på sig är kulturellt skapade och genomsyrar hela samhället, vilket i sin tur påverkar individen, menar Anneli Häyrén Weinestål, som är genusforskare vid Uppsala universitet.
– Marknadsfolk skär guld med täljkniv med hjälp av bilden av att en kvinna ska vara ung och sexig. Vid 45 händer det något som jag inte riktigt trott på själv innan jag själv var där, jag hade bara hört äldre kvinnor prata om det, säger Anneli Häyrén Weinestål.
Hur märkte du det själv?
– Det märktes ungefär samtidigt som jag slutade underordna mig. Jag slutade med att lägga huvudet på sned och fnissa åt saker som män sa. Som kvinna i ett rum bland yngre kvinnor fick dessa kvinnor mer uppmärksamhet. Jag fick kräva talutrymme i mitt arbete. Trots att jag är mer kompetent vände man sig till den som var yngre i gruppen, säger Anneli Häyrén Weinestål och tar några exempel på strategier som äldre kvinnor har att förhålla sig till:
En kvinna som väljer att ta plats blir kallad ”klimakteriehagga” och ”bitch”.
En kvinna som inte väljer att ta plats blir osynlig.
– Oavsett vad, måste kvinnan hantera sin nya roll på något sätt. Hon måste anpassa sig efter de normer vi har och till en kultur där det är fult att bli gammal.
När Anneli Häyrén Weinestål blev sjuk i bröstcancer började tankarna komma kring hur det är att vara kvinna och ha en kvinnokropp. Hon var 37 och jobbade som jämställdhetshandläggare vid Uppsala universitet.
Hon skulle, om hon behandlades med cellgifter och gå igenom en operation, riskera att bli fråntagen sina kvinnliga uttryck som håret, brösten och reproduktionsförmågan.
– En cellgiftsbehandling gör att du oftast kommer i förtida klimakterium. För mig var det en fasa, att komma i klimakteriet vid 37. Skulle jag dessutom acceptera en behandling som gjorde att jag tappade allt hår och som kanske skulle beröva mig mina bröst?
Hon upptäckte att mycket av hennes känsla av kvinnlighet satt i yttre fysiska attribut som håret, brösten och livmodern. Av läkare rekommenderades Anneli Häyrén Weinestål både cellgifts- och en kompletterande hormonbehandling. Valet hon skulle göra handlade om att riskera att komma i klimakteriet i förtid eller att inte ta medicin, cellgifterna, som skulle kunna bota henne mot bröstcancern.
– Min läkare sa att effekterna av en cellgiftsbehandling inte spelade så stor roll, klimakteriet, det fick jag finna mig i eftersom risken att dö av cancern var så stor utan behandlingen. Eftersom vi inte pratar högt om klimakteriet visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Jag tänkte att jag skulle förändras, bli identitetslös och förlora min kvinnlighet. Jag hade också föreställningen om att man blev någon annan. Det var uteslutande en negativ bild jag hade, att jag kanske skulle förvandlas till en riktig ”klimakteriehagga”.
Anneli Häyrén Weinestål bestämde sig ändå för att behandlas med cellgifter. Hon blev fri från cancern och hon blev positivt överraskad, för hon kom inte i klimakteriet av behandling.
– Tänk om jag avstått från behandlingen för att jag haft en negativ bild av hur det är att komma i klimakteriet. Vi borde prata mer om klimakteriet och våra upplevelser av att bli äldre. Tänk om vi vågade prata om dessa tabun lite mer.
Enligt den gängse bilden är kvinnor i medelåldern som slutar producera ägg och som inte längre är fertila, inte lika intressanta. En kvinnas värde sjunker när hon inte motsvarar dagens skönhetsideal, menar Anneli Häyrén Weinestål.
– En kvinna kan då uppfatta att hon inte har något hon kan bidra med, att hon inte räknas på samma sätt som tidigare. En kvinna som börjar bli gammal märker att hennes värde som kvinna handlar om skönhet och att man inte är lika gångbar i samhället, varken på jobbet eller som sexuellt attraktiv kvinna.
Det är hårda normer som styr hur kvinnor ska se, beroende på hennes biologiska ålder. Själv tycker hon att den erfarenhet och det lugn som åldrandet bär med sig, är positivt. Att frigöra sig från omvärldens krav på vad som är kvinnligt och vad som är skönhet.
– Jag märker att jag kan känna ett slags inre tillfredsställelse med att ha livserfarenhet, det blir att man får större självförtroende med tiden att man tillåter sig själv att vara som man är. Men det är inte helt lätt. Å ena sidan kommer en mer avslappnad inställning till den egna kroppen. Å andra sidan kan jag som kvinna känna ett slags sorg över att gå in i ett skede i livet där jag kan känna mig mer osedd och ointressant.
Hon tränar sedan tio år tillbaka en japansk kampsport som kräver muskelstyrka. Hennes nacke och rygg är stark och hon har byggt upp en kropp som håller för att orka i vardagen.
– Jag har fått starka biceps och ryggmuskler, vilket gör att jag även fått svårt att hitta kläder som passar. Återigen blir kvinnokroppen en provokation, eftersom den inte passar in i hur en kvinnokropp ska se ut enligt normen.
Hon har fått höra att hon ser lite för muskulös ut för sin ålder och frågan om en kvinna som inte är ung längre verkligen ska se ut som hon gör. Det finns få saker som skrämmer lika mycket som maskulina kvinnor. Det skrämmer både män och kvinnor, menar Anneli Häyrén Weinestål.
– Jag ser det som en fördel att ha en stark kropp, jag orkar bära och lyfta. Idealet är att kvinnokroppen ska vara svag och vek, annars blir det ett hot mot mansidealet. Jag behöver aldrig be om hjälp, för att jag stark.