Östtyskland fanns på riktigt

Nu har Almgren begärt ut den dokumentation om svenskar som arbetade för DDR som finns hos Säkerhetspolisen och som kommer från det så kallade Rosenholzarkivet som hamnade i USA vid DDR:s sammanbrott 1989. Men Säpo vägrar. Motivet sägs vara att Säpos arbete och rikets säkerhet skulle kunna skadas.
Det är viktigt att förstå att det inte handlar om diverse hoprafsade namn på en "lista" utan om autentiska Stasi-dokument med namn, kontrakt, avlöning och utmärkelser för ett femtiotal personer som verkade för Östtysklands intressen i Sverige. Almgren är inte i första hand intresserad av namnen i sig utan av varför de valde att göra som de gjorde. Vilka var deras motiv? Vilken världsbild hade de? Var det fråga om genuin övertygelse, om opportunism, löften om belöning eller kanske om påtryckningar och hot?

Frågan är viktig och liknande frågor har ställts av forskningen i en rad europeiska länder. Danska, tyska och andra forskare har utan svårighet kunnat ta del av motsvarande dokumentation. Men i Sverige blev det alltså stopp. Almgren har överklagat till Regeringsrätten och kommer om det blir nödvändigt att vända sig direkt till regeringen.
Säpos reflex är dessvärre inte helt oväntad. På 1990-talet ville dåvarande pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius ta del av Säpos handlingar om Torgny Segerstedt, krigsårens främste antinazistiske publicist, men fick nej. Då hänvisade Säpo till att Jigenius inte var forskare. Birgitta Almgren är onekligen forskare, men nu är det i stället Säpos eget arbete och rikets säkerhet som påstås vara problemet.
Det är begripligt om Säkerhetspolisen vill skydda källor eller följa eventuella uppgörelser med ett tredje land. Men DDR
existerar inte längre och i fallet Segerstedt var kriget slut sedan femtio år. Nu som då uppstår ofrånkomligen frågan om det helt enkelt är så att Säpo vill skydda personer vilkas rykte skulle kunna fläckas av uppgifter som kan finnas i de hemligstämplade handlingarna.
Men om allmänt kända personer gått en diktaturstats ärenden så har detta ett så stort allmänintresse att det måste dras fram i ljuset. Och skulle uppgifterna vara felaktiga så bör de ändå komma fram så att de som utpekas kan rentvå sig - annars lär felaktigheterna ändå läcka ut förr eller senare och då kanske komma att stå oemotsagda.

Men Säpos agerande passar också in i en förträngningskultur som gör Sverige avvikande i förhållande till många andra europeiska länder. Vi blev aldrig ockuperade och har ingen modern erfarenhet av diktatur. Avståndstagandet från nazismen var totalt efter 1945, men den demokratiska självbilden gav inget utrymme för kunskapen att det också fanns svenskar som slogs för Hitler eller såg fram mot en nazistisk ockupation. De som efter kriget sympatiserade med DDR kunde ofta verka i samhället som om Östtyskland inte fanns på riktigt och betraktade Sverige som en tyngdpunkt för sitt agerande utomlands.
Almgren har i sina två böcker om de tyska diktaturerna visat att också Sverige varit en del av den stora spelplanen. Men med de mekanismer för förträngning som verkat i vårt land så uppfattar många inte behovet av en genomlysning. Man behöver inte gå längre än till Danmark för att möta en helt annan hållning.
De faktorer som kan få människor i demokratier att gå den ena eller andra diktaturstatens ärenden verkar också i dag. Två aktuella exempel är Iran och Eritrea. Också därför är Birgitta Almgrens forskning viktig. Och därför bör Säpos handlingar om svenskar som bistod DDR lämnas ut.