Abdu skadades av polisens våld – får inte saken prövad

– Här ser du mitt blod. Och här. 

Abdu, som egentligen heter något annat, pekar på röda fläckar på den korrugerade plåten. Här i ett trångt skjul, fyllt med bråte upplevde han några minuter i slutet av september som gett mardrömmar sedan dess. 

– Här bet polishunden tag i mig och drog mig hit, berättar Abdu och visar var han satt och väntade på polisen som han visste följde efter honom och var han sedan trycktes till marken.

Tröjan Abdu hade på sig är blodig och har ett kraftigt skoavtryck på ärmen. På sin högra hand har han ett ärr efter hundbettet, mellan tummen och pekfingret. Han fick sy sju stygn och fick en stelkrampsspruta. Han har tagit bilder på skråmor och revor på armar och ben som han säger att hunden och polismannens våld orsakat.

 Polisen slog honom när han redan låg ned, berättar Abdu.

– Han slog mig i sidorna, på magen och i ryggen och skrek jävla invandrare åt mig. Men jag hade lämnat dörren öppen till skjulet, jag gjorde inget motstånd, jag var inte aggressiv och jag försökte inte fly, berättar Abdu.

Vad hade han då gjort för att motivera de våldsamma ingripandet?  Det undrar Abdu också.

Enligt Abdu började allt med att han hängde med en större folksamling på en parkering intill fotbollsplanerna i Stenhagen när något form av tjafs uppstod. Enligt Abdu var vare sig han eller hans närmaste inblandade. Han är över överhuvudtaget fläckfri, säger han

– Jag har aldrig tagit droger eller gjort något dummare än att ha kört för fort, säger han.

Men han gjorde ett misstag. När sirener hördes valde Abdu att försöka ta sig därifrån, obemärkt. Det misslyckades. Abdu såg att någon kom efter honom och sprang då den korta biten till stängslet mot baksidan av Fyris park och klättrade över.

– Det var säkert helt fel tänkt av mig att springa, men nu blev det så. Jag ville inte ha med polisen att göra och var rädd att förlora mina jobb, förklarar Abdu som har två olika arbeten inom omsorg och behandling.

I parken hittade han förrådet. Han gick in, satte sig på en bänk och väntade. Han hörde hunden skälla allt närmare. När polisen kom sträckte han händerna i vädret och sa att han inte hade något på sig, berättar han.

– Det var då han började svära och kalla mig för invandrare och sa åt hunden att attackera. Jag var jätterädd. Polisen slog jävligt hårt och var så grov mot mig. Jag skrek "släpp mig" så högt att mina kompisar på parkeringen hörde, berättar Abdu.

När fler poliser kom till skjulet slutade våldet och han togs till vård och sedan till polishuset. Enligt Abdu bad poliserna som då var med honom att inte döma alla poliser efter kollegan.

– Jag frågade varför de lät honom fortsätta om de visste hur han var. De svarade att de inte kunde göra något åt hans jobb, berättar Abdu.

På polishuset fick han veta att han inte längre var gripen, men att misstankar om vapenbrott, brott mot knivlagen och narkotikabrott kvarstod. Det drogtest han insisterade på att få lämna var dock negativt. 

Han fick lämna polishuset snart efter att de kom dit. Något förhör hölls inte, även om Abdu ville det.

– Och jag ville träffa polismannen och fråga varför han var våldsam mot mig. Men de hade inte tid sade de. Men om de misstänkte att jag hade vapen, varför lät de mig bara gå?, undrar Abdu. 

Nästa dag anmälde han istället polisen. Redan dagen efter meddelade åklagaren sitt beslut: Förundersökning inleds inte. "Du sågs på platsen och verkade vara beväpnad med ett skjutvapen som du verkade gömma i ett buskage", skriver chefsåklagare Mats Ericsson vid särskilda åklagarkammaren som utreder anmälningar mot polisen, i sitt beslut. 

– Vad då "verkar"? På vilket sätt "verkade" jag gömma ett vapen i en buske? Och varför kallade han mig invandrare? Jag har svårt att förstå att det här händer i Sverige, jag trodde verkligen inte det, säger Abdu. 

I beslutet står också att polisen inte visste säkert om Abdu var beväpnad i förrådet och att polisen skickade hunden på honom för att ta kontroll över situationen. Slutsatsen är att våldet var tillåtet.

Enligt åklagare Mats Ericsson blir den som anmäler en polis för att ha varit för våldsam sällan framgångsrik.  

– Som enskild har man inte mycket att komma med. Så är det bara, man har ingen stor chans. Och jag har ju några tusen sådana här historier om året, säger han.

Statistiken ger honom rätt. Enligt en rapport från särskilda åklagarkammaren i år, som SVT rapporterat om, avskrivs nästan 70 procent av anmälningarna mot poliser innan åklagaren startat en förundersökning. I de 30 procent av fallen där en utredning öppnas leder omkring en femtedel till åtal eller strafföreläggande från åklagare. Det här betyder att fler än nio av tio brottsanmälningar mot poliser läggs ned. 

I en domstol är det den åtalade polismannens version som är utgångspunkten, förklarar Mats Ericsson: 

 – Det är den misstänktes version som gäller tills bråkmakaren överbevisar det.

Allmänheten har inte klart för sig hur stor rätt polisen har att använda våld som både gör ont och skadar, menar Mats Ericsson, som också lägger till att man "naturligtvis inte ska inte springa från en polis som har en hund. "

– Att han sedan gömde sig på ett ställe där polisen inte ser skapar ett otroligt svårt läge för polisen där det är dömt att misslyckas för den enskilde.

Har du ställt några kontrollfrågor till polismannen?

– Nej, vi har ju inte inlett någon förundersökning. Killen har gömt sig för polisen, kan vara beväpnad och verkar vara flyktbenägen eftersom han ville ta sig från platsen. Ingen tingsrätt skulle tycka att polisens våld var oförsvarligt utifrån det.

Men enligt Abdu fortsätter ju våldet även när polisen har honom under kontroll och ligger ner. Och han kallas för jävla invandrare. Varför har inte de uppgifterna utretts?

– Poliser är inte alltid Guds bästa barn. Men vad som sagts är omöjligt att bevisa. Jag tycker att han ska begära överprövning, en annan åklagare än jag kan tycka något annat. Men då krävs att han kan tillföra något nytt till sin anmälan.

Har du undersökt om polisen hade kroppskamera och om insatsen är filmad? 

– Jag tror inte polisen regelmässigt sätter på en kamera när de jagar någon, så det var nog inte aktuellt här.

Abdu har pratat med bekanta om att överklaga. Missmodet har satt stopp.

– Känslan är ju att det inte är någon idé, så jag har inte orkat.