Oroande spridning av superresistent bakterie
Superresistenta bakterier respekterar inga gränser. Nu har tarmbakterier som är resistenta mot antibiotikumet vancomycin påträffats till och med hos måsar allra längst norrut i Alaska.
- Trots att detta område är obebott har superesistenta tarmbakterier från oss kunna spridas ända dit. Det är mycket allvarligt, säger Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet.
Vancomycin är ett läkemedel som traditionellt använts som ett slags reservläkemedel vid bakterieinfektioner när inget annat antibiotikum fungerat. Infektioner orsakade av bakterier som är resistenta mot vancomycin är därför mycket svåra att behandla.
1980 upptäcktes för allra första gången så kallade enterokockbakterier som är motståndskraftiga mot vancomycin i patientprover i USA och därifrån har de spridits vidare över världen.
- Även i Sverige, som länge var ett av de få länder som var förskonade från dem, har vi under senare år sett flera sjukdomsutbrott på sjukhus som orsakats av vancomycinresistenta bakterier, säger Björn Olsen.
Att vancomycinresistenta bakterier också kan finnas i tarmarna hos friska människor ute i samhället, utan att ge några sjukdomssymptom, och hos djur i naturen är känt sedan tidigare.
- Däremot har vi begränsade kunskaper om hur dessa bakterier sprids utanför sjukhus. Att vi nu påträffat dem hos måsar i Point Barrow i nordligaste Alaska visar att få om ens några platser på jorden är skyddade mot spridningen av resistenta bakterier, säger Björn Olsen.
I två av 22 insamlade avföringsprover från gråvingade måsar påträffade forskarna vancomycinresistenta enterokocker. Denna måsart förflyttar sig i princip aldrig längre än till norra Stilla havet.
Fastän måsarna i det ödsliga Arktis inte haft kontakt med människor har de ändå blivit smittade med superresistenta bakterier som en gång uppkommit och börjat spridas genom människans alltför flitiga användande av antibiotika.
- Detta visar att spridningsvägarna för sådana resistenta bakterier dessvärre är långt mer effektiva än vad vi tidigare trott, säger Björn Olsen.
Exakt hur spridningsvägarna i detta fall sett ut är inte känt. Men Björn Olsen har teorier om hur bakterierna kan ha spridits ända till nordligaste Alaska.
- Man kan till exempel tänka sig att de spridits steg för steg allt längre norrut genom kontakt mellan flyttfåglar som smittat stationära fåglar som i sin tur smittat flyttfåglar och så vidare. Från början kan flyttfåglarna ha fått bakterien från fjäderfä som fått den från människor, säger han.
En slutsats av upptäckten av superresistenta enterokocker hos fåglar i Arktis är att det krävs bättre övervakningssystem, som inte bara håller koll på förekomsten av resistenta bakterier bland patienter i vårdmiljöer utan också i miljön i stort.
Kan spridningen av vancomycinresistenta enterokocker lära oss något om hur framtidens antibiotika ska användas?
- Den visar att miljön, djuren, både de vilda och tama, och människan inte existerar i avgränsade fack. Snarare är vi en del i en mosaik där en åtgärd i ena änden får effekter i den andra. Vi överanvänder antibiotika och förstår inte att de är biologiskt aktiva substanser med effekter långt utanför sjukhusen, säger Björn Olsen.
De svenska forskarna rapporterar sina fynd i facktidskriften Emerging Infectious Diseases.
Så jobbar vi med nyheter