Oroande rolig konstnär

Får konst vara rolig? Frågan kommer av naturliga skäl upp när man talar med Tage Åsén, i vars bilder humorn sällan är långt borta.
- Ja, det har jag fått f-n för, konstaterar han och exemplifierar:
- En gång när jag ställde ut var det en kännare, som jag inte behöver nämna vid namn, som sa om mig: "Ja, men är han inte lite väl vitsig?"
- Och en gång tog en kollega hem en av mina tavlor för att se om han skulle ha den hemma. Han hade sådana där "riktiga" tavlor, som Zorn och Liljefors, så han hade väl godkänd konstsmak. När han satte upp min tavla på väggen kom hans fru och tittade och sa, förtrytsamt: "Skall han börja ha rolig konst på väggarna nu också?"

Rolig konst eller ej, det var inte för att bli konstnär som Tage Åsén kom till Uppsala.
- Nej, jag gick på Fjellstedtska. Min äldre bror hade gått där, så det var naturligt. Men som jag skrivit någon gång: "Vi beslöt oss för att gå skilda vägar, skolan och jag".
Så det blev konsten i stället.
- Men innan dess hade jag avverkat alla gymnasielinjer: reallinje, helklassisk och sist allmän linje, social gren. Men det blev ingen studentexamen för min del. Jag var några tentor ifrån, då det uppstod ett slags Moment 22: för att få lån måste man ha tenterat av betyg och för att kunna plugga så man fick betyg måste man ha lån, suckar han.

På frågan vad han hade blivit om han inte blivit konstnär kommer svaret:
- Risken är väl att jag hade blivit präst, men jag funderade också på att läsa ekonomisk historia.
Steget från värmländska Sunne till Fjellstedtska skolan i Uppsala var han alltså inte ensam om att ta. Förutom storebrodern gick ju prästsonen Göran Tunström samma väg.
- Ja, vi arbetade i prostens trädgård i Sunne båda två, så vi kände ju varandra. Jag gjorde omslag till några av hans böcker också, berättar han.

Någon som han ärvt sina konstnärliga anlag ifrån kan han inte komma på.
- Mamma var hemmafru och pappa var arbetare, i diverse praktiska yrken. Men jag hade turen att kunna läsa rätt bra när jag började skolan. Jag hade förstående lärare, så jag fick sitta och rita när klasskamraterna lärde sig att läsa. Man fick sitta och hålla på med sitt. Jag tror att det spelade stor roll, funderar han.
- Och så har jag ju varit gallerist också, kommer han på. Jag drev Galleri Timmermannen i Svartbäcken. Vi hade till exempel De refuserades salong där. Det var väl i samband med Höstsalongen på Konsthallen. Jag tror nästan att vi hade fler besökare där än vad Konsthallen hade då.
Han delar sin tid mellan våningen i Flogsta och huset i Värmland.
- Jag har just ställt ut där, och recensenten från Värmlands Folkblad kallade mig "Sunnes retroaktive mångrealist". Det kanske är det jag är, tänker han högt igen.

På den obligatoriska frågan om ifall och i så fall hur 65-årsdagen skall firas svarar han efter någon stunds eftertanke.
- Njae, eftersom jag inte skall sluta arbeta, så blir det inte så mycket. Det blir varken guldur eller kristallvas.
Men efter att ha funderat över att ha nått pensionsåldern lägger han till:
- Den enda skillnaden blir väl att jag för första gången i livet får en fast inkomst!

Oroande rolig konstnär

Är han inte lite väl vitsig? Det har folk ibland undrat när de har betraktat Tage Åséns konstverk. Nu har denne roande konstnär fyllt 65.