Femåringen ska börja skolan till hösten. Ströva runt på en skolgård lika stor som Gotland, gå på toaletten själv och allt det där. Hur ska det gå till? Föddes han inte precis nyss? Skolade vi inte in honom på dagis i förrgår?
"Oroa dig inte" säger min man. Jomenvisst. Det är ju superlätt att släppa en instinkt nedärvd sen Hedenhös. Verkligen. Jag kan faktiskt känna att det är en väl tung uppgift för mig att gå i täten för ”Morsor som inte oroar sig”, men visst, jag ska försöka. Jag ska inte oroa mig ett dugg. Självklart kommer allt att lösa sig.
"Idag har vi pratat om vad vi ska bli när vi blir stora", säger femåringen vid middagen.
"Jag ska bli rallyförare och dykare."
Men VA? Nej, just det. Inte oroa mig inte oroa mig inte oroa mig. Jag mumlar som ett tyst mantra mellan köttbulletuggorna.
"Vad sa du mamma?"
"Jag sa att det är…hm…kul att du vill bli rallyförare."
"Ja. OCH dykare".
"Mmm. Vilken sorts dykare tänker du?"
Jag är naturligtvis inte ett dugg orolig över detta framtida yrkesval. Nix.
"En som dyker efter skatter på farliga ställen".
Vi gör vårt val av skola och fritids via nätet på kvällen.
"Det kommer att bli bra", säger min man.
"Självklart", säger jag och menar det på riktigt. Det där med skolgården känns ju faktiskt väldigt futtigt i jämförelse med att vår son ska bli djuphavsdykare utan tuber och krascha in i träd med en rallybil.
Jag kan inte minnas att det sades ett ord om det här på den där förberedande föräldrakursen 2008. Inget ”Från och med nu och fram tills ni dör kommer ni att oroa er”. Men det stod väl i det finstilta.