Barnen på sommarlägret i Sotter är trötta. De vilar ut efter gårdagens äventyr då de åkte sightseeingbåt under Stockholms broar, besökte Vasamuseet och roade sig på Gröna Lund – allt på en och samma dag! Den stora berg-och-dalbanan på Gröna Lund var roligast, tycker Genya Varanytsia.
– Jag åkte allt, säger han på engelska.
Han och de andra barnen har klätt upp sig i traditionella ukrainska blusar och samlas vid utomhusborden där de brukar äta sin måltider när det inte regnar. Över ett av borden brer de ut den ukrainska flaggan som har samma färger som den svenska. Sedan sjunger de nationalsången, några med höger hand vilande mot hjärtat.
– De är mycket patriotiska, säger Natasha Andersson, lägrets grundare och eldsjäl.
Alla de 23 barnen har drabbats av att minst en förälder skadats eller dödats i oroligheterna i Kiev i februari. Flera av barnen har magsår. En flicka som förlorade sin pappa gråter ofta, berättar Natasha Andersson.
I vanliga fall brukar de som kommer hit vara barn som är drabbade av strålskador efter Tjernobylolyckan 1986, då ett kärnkraftverk havererade. Under årens lopp har många fått proteser och läkarvård i Sverige. Natasha pratar med värme om barn som passerat hennes stora hjärta. Hon berättar också om när hon serverade sallad från sitt välskötta grönsaksland häromsistens. Barnen ville inte äta.
– Då sa jag: vill ni inte ha glass? Det bord som ätit klart först får dubbla glassar! Efter tre dagar åt alla sallad. Det är min stil, säger hon och skrattar.
Det är en intensiv upplevelse att träffa Natasha Andersson. Hon går inte, hon springer. Och hon pratar fort, mycket och högt. Hennes starka engagemang för barn som har det svårt bottnar i hennes katolska tro och svåra upplevelser i barndomen. Hon har polskt påbrå och är född 1935, men i passet står det 1937. När hennes hemby i Vitryssland skulle plundras fick hennes familj förvarning och flydde. Föräldrarna och alla åtta barnen levde länge i skogen innan de blev tillfångatagna och skickade till ett arbetsläger i Tyskland. Det var under andra världskriget.
– Gud hur hungriga vi var. Vi fick ett kilo bröd i veckan var, med lite smör och marmelad, minns hon.
Hon tar av sig jackan och drar upp vänster tröjärm och visar en svårt deformerad arm som blev sönderslagen i arbetslägret.
– Jag bad till gud: Om jag överlever ska jag alltid hjälpa fattiga, sjuka och äldre.