I den av två generationer inrökta 30-talslokalen hängde tapeterna från väggarna och allt var i uselt skick, men när Heidi Hammarling tittade förbi kände hon att den var perfekt. Dels läget, på S:t Eriks gränd intill Domkyrkan, dels de tre små rummen som kunde förvandlas till ateljé och butik.
– Den var som klippt och skuren, säger hon.
Det var även kollegan och guldsmeden Katriina Wallin, som hon träffade för bara ett halvår sedan via en facebookgrupp för guld- och silversmeder.
– Hon har ett tekniskt kunnande som är fantastiskt. Det tar många år att komma dit hon är.
Förutom rätt kompanjon krävdes en rejäl renovering – även om det fanns någon sorts charm i stadsbudslokalen där allt var i original och där flera av de som flyttade med till Boländerna jobbat sedan de var unga. Heidi Hammarlings pappa, som är gammal byggmästare, ryckte in. ”Med sin tyska noggrannhet” har han sedan kämpat mot oräta vinklar och skeva golv. Heidi Hammarling stortrivs med resultatet.
– Det är en otroligt härlig miljö, kreativ och rofylld.
Arbetsplatsen och verksamheten har också en viktig symbolisk betydelse för Heidi Hammarling. Behovet av den, av att lägga om livet helt, kom nämligen ur en fruktansvärd förlust. När hennes son avled, för snart två år sedan, lade hon först ner allt som hade med skapande att göra, berättar hon.
– Jag har ingen önskan att hålla på länge.
När tidigare konstnärskollegor började dra tillbaka henne in i yrket märkte hon att det fick henne att må bättre.
– Det blev som en ventil på något sätt, och jag bestämde mig för att… ja, försöka överleva genom att fylla livet med innehåll av värde.
Att satsa allt på ateljén och butiken – en plats hon mår bra av att vara på – blev ett sätt att klara sorgen.
Att gå från anonym konstnär med ateljé på gården till att driva butik mitt i stan har varit en stor omställning på många sätt. Framför allt är det oerhört självutlämnande när alla kan bedöma ens arbete, tycker hon.
– Det är nytt och utmanande att bli mer offentlig, men jag blir ju jätteglad när någon ser ett smycke jag gjort och tycker om min design.
Vad är det roligaste, annars?
– Specialbeställningarna. Det bästa är när det kommer in kunder som beskriver vad de är ute efter och vi skräddarsyr åt dem.
Heidi Hammarling har i nuläget ingen näthandel. Hon har själv aldrig handlat ett smycke online och förstår inte hur man skulle kunna vilja vara utan vägledning kring design och passform. För att inte tala om risken att bli lurad med syntetiska, men mycket verklighetstrogna ädelstenar.
– Vi vill vara en motpol till e-handeln. Detta är här- och nuhandel, så att säga. Det är mötet med kunden vi lockas av, dialogen, de mänskliga mötena, säger hon.
En annan sak Heidi Hammarling vill vara motpol till är alla de massproducerade stålsmycken – bijouterier kallar hon dem för – som folk kanske tror är ungefär samma sak som någonting tillverkat av en smed helt i guld eller silver.
– De är ofta gjorda i Asien med dåliga arbetsvillkor på ett ohållbart sätt, säger hon och fortsätter:
– Man använder elektrolys för att dra över ett tunt lager ädelmetall, och sedan säljs till bara ett lite lägre pris än äkta smycken.
Själv arbetar hon enbart i rent guld och silver – guldet är återvunnet och svenskköpt. Men allra bäst tycker hon kanske ändå om att jobba med pärlor. Runt halsen har hon en egen, stor, som nästan ser ut att vara i brons men som fått sin färg naturligt av musslan.
– Pärlor går nästan före ädelstenar för mig! Naturen har gjort dem som de är, unika, och det trumfar någonting gjort av människohand.