Omars sällskap är tragiskt

I november skrev Mohamed Omar på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om wahhabismen, den extremt konservativa form av sunniislam som är officiell religion i Saudiarabien. Det var lätt att läsa artikeln som en generell varning för extrem islamism. Men i samband med Gazakriget framträdde Omar som anhängare av regimen i Iran och sade sig önska en ledare som Khomeiny också i länder som Egypten.
Hur den extrema tolkning av islams andra huvudriktning, shia, som är statsreligion i Iran skulle kunna bli norm för länder med sunnitisk majoritet, däribland en blivande palestinsk stat, klargjordes aldrig. Inte heller klargjordes varför tanken på en tvåstatslösning skulle vara liktydig med folkmord - en tvåstatslösning har ju varit målet också för palestinsk politik under lång tid, även om Hamas motsätter sig den. Men Omar uttryckte sig i sådana termer när han i januari kommenterade kriget i Gaza.

Omar har under flera år framträtt som en intressant profil i svenskt kulturliv. Han har hållit tydlig distans till dem som målat upp oöverstigliga kulturskillnader mellan västvärlden och den muslimska världen eller mellan islam och andra religioner (han var t ex kolumnist i Judisk Krönika). I UNT har han varit krönikör på allmän plats och därtill medverkat på debatt- och kultursidorna. Hans reaktion mot Israels krigföring i Gaza är fullt legitim och begriplig - men de resonemang han fört med utgångspunkt från denna reaktion har förefallit så ogenomtänkta att också andra debattörer som hårt fördömt Israel har markerat distans. Omar har sedan i vintras inte publicerats i UNT.
Nu uppmärksammas Omar igen, sedan Carina Rydberg i DN och Elisabeth Hjorth i Expressen påtalat hur nya uppseendeväckande uttalanden följt under våren. Det har gällt massmordet i Kambodja, Darfur, 11 september, Förintelsen, västerlandets dekadens (i form av homosexualitet och feminism) etc. Ibland är det Omar själv som uttalar sig, ibland intervjuar han på sin blogg andra på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tvivel om att han instämmer i det som sägs.
Vad som än är förklaringen så säger detta ingenting om islam eller muslimer och inte heller om "vänsterdebattörer". Omar skriver uttryckligen in sig i en extrem konservativ tradition där alla former av "modernitet" avvisas. Det sällskap han nu fått genom sin blogg är tragiskt, men ofrånkomligt.