Om att leva med normer

Jag kan gärna berätta allmänt om mina vänner och så, men jag ville helst inte gå in på mitt eget liv, sa jag. Skulle jag våga berätta i tv att jag haft pojkvän, att jag kunde vara ute sent vissa kvällar, att jag tog för mig, att jag tyckte att jag var en fin tjej? För jag visste att det fanns människor som inte instämde; de som tyckte att jag tog ut svängarna för mycket.

Det var inte alltid så lätt som tonåring just på grund av de människorna. Det hände att jag var med om absurda saker. En gång på ett disco informerade RFSU om sex och kärlek. Samtidigt delade de ut kondomer som låg i färgglada förpackningar i en skål. Min kompis som jag var där med stoppade några i fickan. Dagen efter gick det rykten om att stackars X (kompisen alltså) varit ute med Sîlan och kommit hem med kondomer i god tro om att det egentligen var godis. Plötsligt fick jag skämmas, som om jag hade stoppat kondomerna i hennes ficka. Jag är än i dag övertygad om att min kompis visste vad hon gömt i fickan, men att hon skyllt på mig när hennes mamma "råkat" hitta kondomerna. Att förknippas med kondomer klingade illa för tjejer med vår bakgrund. Och det var inget jag som osäker tonåring orkade utstå. Det kändes som om jag skämt ut min familj. Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Men ingen sa då till mig: "Silan, strunta i dem, det är inte dig det är fel på".

Därför försöker jag idag vara ärlig mot mina vänner som har svårt att orientera på samma dimmiga stigar. De som tvingas spela ett spel; låtsas som om allting är bra för omgivningen när tillvaron egentligen bryts ner inifrån. Jag pratade med en av dem vännerna i veckan:
"Jag försöker få bort honom ur mitt hjärta för gott nu för jag orkar inte leva i en lögn längre", sa hon och menade att hon inte längre orkar dölja för sina föräldrar att hon har pojkvän. Hellre ingen pojkvän än att behöva smussla om det, tänker hon, medan min tanke är: "Du måste leva ditt liv som DU vill. Skitsamma om du behöver ljuga för det". Men det är inte så lätt för jag minns hur det var.

Under samtalet med tv-journalisten kom jag att tänka på kondomhändelsen och då visste jag att jag inte kommer att berätta något i tv om mitt liv så jag tackade nej. Jag var inte redo att stå för mina val och mina åsikter. För jag levde då i en gråzon mellan en normbefästande och en normbrytande värld. Alltså å ena sidan en konservativ värld som inte gav utlopp för mina känslor, å andra sidan en fri värld där jag tilläts vara den person jag ville vara. Jag fumlade på de där dimmiga stigarna och försökte hitta min plats. Det var svårt men man kommer fram till sitt mål även under dimmiga dagar, det tar bara längre tid. Så till slut hamnade jag i en värld där jag slapp kompromissa om min frihet. Mycket tack vare mina föräldrar. Och de allra flesta av mina vänner lever i samma värld. Men tyvärr inte tillräckligt många.

Om att leva med normer

KRÖNIKA. När jag gick på gymnasiet blev jag uppringd av en tv-journalist en gång. Hon frågade om jag ville vara med i ett program och berätta om "hur det är att leva i två kulturer".