Om Alliansen inte vunnit 2006
Låt oss anta att stämningen av något skäl hade skiftat de sista dagarna före valet och att socialdemokraterna lyckades behålla makten - och samtidigt bortse från att vänsterpartiet och miljöpartiet vid en sådan valutgång hade krävt ministerposter för att inte fälla en fortsatt s-regering. Om man då utgår från att Persson och övriga socialdemokrater gått vidare med den politik de företrädde under valrörelsen så hade åtskilligt blivit annorlunda i förhållande till läget i dag. Och det handlar inte om några obetydliga saker.
Allra viktigast är givetvis arbetslinjen och skolan. Ingen kunde undgå att se att det var allianspartierna som hävdade den traditionella svenska linjen att arbete alltid ska löna sig och att politiken alltid ska syfta till att få så många som möjligt i arbete, medan socialdemokraterna enbart tycktes vara intresserade av stödet till dem som av olika skäl inte arbetar.
Alliansens jobbpolitik har många ingredienser, men två av de mest strategiska är skattelättnaderna för låg- och medelinkomsttagare - jobbskatteavdraget - liksom de skatteförändringar som ska göra att fler företag kan startas och växa i Sverige och därmed också anställa fler. Inget liknande hade införts med en fortsatt socialdemokratisk regering.
Med den attityd som socialdemokraterna visade 2006 så riskerade de också att skada den långsiktiga basen för fortsatt välfärdspolitik. Om vi inte gemensamt arbetar ihop nya resurser så får vi snart allt mindre att fördela, samtidigt som Sveriges befolkning åldras och behoven av en anständig välfärdspolitik växer. I dag finns tecken på att många socialdemokrater vill återgå till den linje som också deras eget parti tidigare stod för - men den processen hade inte fått någon kraft om inte partiet förlorat regeringsmakten. Hur stor kraft den hunnit få till 2010 är alltjämt en öppen fråga.
I skolpolitiken har alliansregeringen målmedvetet och konsekvent arbetat för att återupprätta ett tydligt kunskapsfokus, positiva förväntningar på elevernas prestationer och uppföljning av att skolans mål verkligen nås. I detta arbete har Jan Björklund säkerligen haft också många socialdemokraters tysta välsignelse. Men andra är alltjämt fångade i en föreställningsvärld där kvalitetskrav och arbetsro betraktas som orättvisor eller övergrepp i stället för som medel för att ge alla, oavsett bakgrund, nya möjligheter.
Hur mycket av det som beslutats under de två år som gått skulle ha genomförts om socialdemokraterna suttit kvar? Sannolikt inte en enda. Och den utveckling som skett inom partiet och som kanske kan innebära en återgång till den kunskapslinje som en gång var självklar för hela arbetarrörelsen hade aldrig inletts.
Ett annat exempel gäller integrationen. I slutet av augusti 2006 presenterades den utredning om segregationen i Sverige som leddes av Masoud Kamali och vars innehåll var så uppseendeväckande att den förvisades till papperskorgen av statsrådet, Jens Orback. Det politiska problemet var att Mona Sahlin hårt hade bundit upp sig vid Kamali och avsatt hans företrädare som ledare för utredningen, med resultatet att genomlysningen av en av landets verkliga ödesfrågor kortslöts. Med de förutsättningarna hade socialdemokraterna aldrig kunnat uträtta något av värde för integrationen om de suttit kvar efter 2006. Alliansens arbete för att öppna nya dörrar in i arbetslivet har däremot en direkt betydelse också på detta område.
Att skilja Göran Perssons personliga attityd från de sakfrågor som dominerade valrörelsen är ogörligt. Också därför var det viktigt att regeringsmakten skiftade 2006. Att byta regering hade inte varit så viktigt om inte maktskiftet också hade lett till en ny och bättre politik.
Så jobbar vi med nyheter