Olika villkor för föräldrar i Namibia
Uppsalabon Julia Kauta Kouyate åker till sitt fädernesland, Namibia. För tolv år sedan sågs hon som den rika kusinen, men inte numera. På besök hos mödravården får hon veta att här ärpapporna inte med vid förlossningen, och att skrika av smärta - det ska mammorna inte göra.
Bakom receptionsdisken sitter en kvinna och äter mat. På disken står en låda av papper, den är där för att man ska kunna lämna förslag på vad som kan bli bättre med mödravården på det här sjukhuset. Just nu är den tom. Full är däremot kartongen som står i andra änden av disken. Däri finns kondomer.
En ung man sitter och skruvar på sig på en av bänkarna. Det är Atlholang Tibinyane. Han väntar på att bli pappa.
- Han skulle ha fötts i går, säger han.
Atlholang Tibinyane är lite orolig eftersom hans flickvän ska bli förlöst med kejsarsnitt den här gången. Även hans första barn, en flicka, föddes här men den gången var han inte med.
- Jag var på jobbet och kom hit för sent. När jag kom var bebisen redan född.
Jag undrar om han tänker närvara vid födseln den här gången. Han förklarar tålmodigt att han gärna skulle vilja men att sjukhusreglerna inte tillåter honom att vara med eftersom de inte är gifta.
Samma sak säger Zagarias Boois. Han sitter tillsammans med sin gravida flickvän inne på mödravården och väntar på resultat från de hivtest de just tagit. Flickvännen är redan i åttonde månaden men det här är bara hennes andra besök på sjukhuset för att bli undersökt.
- Vi jobbar i Etosha, som ligger långt från Windhoek, och har inte haft möjlighet att ta oss hit tidigare. Vi har gått till en privat doktor några gånger men i går var första gången vi kom hit.
Det här är ett vanligt problem för många kvinnor i Namibia. Att ta sig till huvudstaden där vården anses bättre än ute på landsbygden är inte alltid lätt.
- Det är svårt att hitta transport, pengarna saknas eller så har kvinnorna en arbetsgivare som inte vill att man är borta från jobbet för att gå på läkarbesök, förklarar sjuksyster Jakob som är föreståndare på mödravården.
Det är full rulle härinne. Kvinnor i olika åldrar sitter och väntar på sin tur, alla med det lilla rosa häftet i handen. Häftet innehåller alla uppgifter om kvinnan, och fås vid första besöket. Första gången kvinnorna besöker sjukhuset får de också en introduktion till moderskapet.
De får lära sig saker som att man inte ska ha på sig för tajta kläder, vad man ska äta och att man måste sköta sin hygien, tvätta sig två gånger om dagen. Och amning. I Namibia rekommenderas amning av barn upp till två års ålder.
Vistorina Mafila, 27 år och gravid med sitt första barn, berättar om hur viktigt hon anser det vara att amma sitt barn.
- Jag vill amma för det är nyttigt för barnet och det gör dem intelligenta. Och så får man den där speciella kontakten med sitt barn vid amning.
Hon är trygg inför sin förlossning och bryr sig inte så mycket om att alla säger till henne att det gör ont. Det är ju normalt, menar hon. Men pojkvännen vill hon gärna ha med sig.
- Jag vill att han är med och ser vad som händer. Som ett vittne, så att han inte sen kommer och frågar vad som hände ifall något går snett.
Tre timmars bilresa med bil nordost tar oss till Otjinene, en liten by där folkgruppen Hereros är i majoritet. Kvinnor på byns gator vaggar majestätiskt fram i de klänningar som är typiska för Hererokvinnorna. Solen bränner obarmhärtigt tidigt på morgonen.
Katrina Tjongarero är ansvarig barnmorska på den lilla klinik som finns i byn.
Föda kan man inte göra här, men kvinnorna följs upp fram till dess att det är dags. Då åker de till närmsta största stad, Gobabis, för att föda. Även här är papporna frånvarande vid födsel, men inte för att kliniken har någon policy mot pappor.
- Det handlar om tradition. Pappor ska enligt våra traditioner inte närvara vid födseln. Jag skulle gärna se att de kom hit och var med, men de kommer aldrig, suckar Katrina Tjongarero.
Många kvinnor väljer också att föda hemma, med äldre kvinnor som fungerar som barnmorskor.
- Det är inget vi rekommenderar. Det medför så klart större risk för både barn och mamma. Men vi kan ju inte tvinga dem att komma hit. Många är rädda för sjukhus, de har inga pengar och för dessa kvinnor är det normala att föda hemma, säger Katrina Tjongarero.
Vallery Murirua, 25 år, sitter i väntrummet med sitt andra barn, en liten son på två månader. Hon har fött sina bägge barn på kliniken i Gobabis. Hennes mamma var med båda gångerna. Hon berättar hur ont det gjorde under första förlossningen. Men skrek, det gjorde hon inte.
- En Hererokvinna ska inte skrika under förlossning, det är ett tecken på svaghet. Men gråta kan man och det gjorde jag.
Det blir inga fler barn för Vallery Murirua, för det gjorde så ont att föda fram dem. Men hon är uppenbarligen nöjd över att vara mamma.
- Det är fint att ha någon att prata med och veta att mitt blod flyter i hans ådror. Barn är så oskuldsfulla och min baby ler mot mig hela tiden, hur kan man inte vilja vara mamma då?
Så jobbar vi med nyheter