Det framgår av en svensk studie, som publiceras i nätupplagan av facktidskriften European Journal of Cancer.
– Våra resultat talar för att en hel del återstår att göra innan vården vid svår prostatacancer lever upp till målet om lika god vård för alla, oavsett social tillhörighet, säger Anders Berglund, doktorand vid Karolinska institutet och forskare vid Regionalt onkologiskt centrum i Uppsala.
I studien har forskarna följt upp 17 522 män med prostatacancer i det nationella kvalitetsregistret för prostatacancer, som alla hade särskilt aggressiva och snabbt växande tumörer. Men även vid sådan ”högriskcancer” kan finnas möjlighet till bot så länge som tumören inte spridit sig till andra delar av kroppen.
När prostatacancer sprider sig avsätter den oftast dottertumörer i skelettet. För att upptäcka om så är fallet eller om det finns chans att tumören fortfarande är begränsad till prostatakörteln kan man göra en undersökning av skelettet, oftast med så kallad scintigrafi.
Anders Berglund anser att det är anmärkningsvärt att patienter med arbetaryrken i betydligt mindre utsträckning än högre tjänstemän genomgick en sådan undersökning.
– Men än allvarligare är att de med arbetaryrken i klart mindre grad fick potentiellt botande behandling med strålning eller kirurgi när skelettundersökningen pekade på att cancern inte hade spridit sig, säger han.
Även när sådan behandling gavs var dödligheten på några års sikt – både i prostatacancer och totalt sett – flera procentenheter högre bland arbetarna än bland de högre tjänstemännen.
Studien kan inte besvara frågan om varför arbetare får mindre omfattande diagnostik och behandling och har högre dödlighet – trots att sjukvårdssystemet eftersträvar likvärdig vård för alla.
– Detta är förstås mycket angeläget att undersöka. Framtida studier bör i detalj studera till exempel hur tillgången på vård ser ut i olika grupper, patient-läkarrelationen och i vilken grad olika former av samsjuklighet påverkar behandling och prognos, säger Anders Berglund.
Redan nu anser han att resultaten är en signal om att ambitionsnivån för vården vid svår prostatacancer bör höjas. Ett av målen i den nationella cancerstrategin är att minska skillnader mellan befolkningsgrupper i cancerinsjuknande och överlevnad.
– Vårdmönstret och överlevnadschanserna som ses i de mest privilegierade grupperna bör utgöra ett slags minimistandard för alla patienter med svår prostatacancer, säger Anders Berglund.
Ojämlik vård vid prostatacancer
Det finns sociala skillnader i vården av män med svår prostatacancer. Patienter med traditionella arbetaryrken får mindre omfattande insatser än män med högre tjänstemannayrken.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!