Ögonvittne från dödsläger berättade för elever
27 januari 1945 befriades Auschwitz av de allierade. På måndagen fick årskurs sju på Eriksbergsskolan i Uppsala lyssna till Magda Eggens som slapp gaskamrarna i dödslägret.
När Magda Eggens berättade om sina minnen från dödslägret blev det alldeles knäpptyst i den fullpackade aulan.
Foto: Nina Leijonhufvud
Minnena kom tillbaka när hon hörde en fransman säga att förintelsen var lögn.
- Jag fick mardrömmar, såg travarna av lik utanför vår barack, hörde medfångar säga: Du är vittne. Du måste berätta vad du har sett. Jag vaknade alldeles genomsvettig, steg upp ur sängen och satte mig att skriva. Min första bok hette Vad mina ögon har sett.
Det är tolfte året i rad som hon är på Eriksbergsskolan.
- Det känns som att komma hem till er, sade hon och fick en spontan applåd.
Fortfarande har hon väldigt svårt att prata om sina upplevelser.
- Medan jag berättar upplever jag att jag är tillbaka, går igenom allt på nytt.
Hon var en lycklig tonåring ("precis som ni") i Kisvarda, en ort i nordöstra Ungern när andra världskriget bröt ut. Snart infördes särskilda judelagar. Det började med småsaker.
- Vad skulle ni säga om någon kom hem och tog era cyklar? frågade hon. Ingen i aulan hade något svar.
Nya judelagar gjorde livet allt mer outhärdligt. När tyskarna ockuperade Ungern våren 1944 började mardrömmen. Vad hjälpte det att hon inte ville ha Davidsstjärnan fastsydd på kläderna. Hon måste.
Familjen kördes ut ur huset. Judar fick inte äga något. Hur länge de var inhysta i ghettot med 7 000 andra judar vet hon inte.
- Några veckor, kanske månader. Jag hade ingen almanacka. Det gällde bara att överleva dagen.
Vägen från ghettot gick inte till arbete, som SS-männen påstått, utan i fullpackade boskapsvagnar som låstes utifrån. Destinationen var Auschwitz. För de flesta slutade resan där.
- Min mor och yngsta syster gasades ihjäl. Min far dog i ett koncentrationsläger. Jag var också dödsdömd men överlevde som genom ett under.
Så jobbar vi med nyheter