Pär Stattin är professor och överläkare i urologi på Akademiska sjukhuset och registerhållare för NPCR.
Den slutsatsen drar forskare vid bland annat Uppsala universitet i en studie som med en ny prognosmodell har undersökt hur det gått för män med prostatacancer som följts med så kallad aktiv monitorering upp till 30 år efter att de fått sin diagnos.
– De största vinnarna med denna strategi var de många män över 65 år vars cancer aldrig växte. De slapp leva med biverkningar som impotens och urininkontinens som är vanliga efter operation eller strålning, säger Pär Stattin, professor i urologi vid Uppsala universitet.
De flesta män som får diagnosen prostatacancer har en lokal tumör i prostatakörteln. För dem fanns förr bara två alternativ: att direkt satsa på att bota cancern med en operation eller strålning eller att avvakta och ge hormonbehandling om cancern började ge symtom.
– Nackdelen med det första alternativet är att de flesta män då får biverkningar som sänker livskvaliteten. Nackdelen med att vänta på symtom är att cancern då inte längre kan botas, säger Pär Stattin.
Sedan början av 2000-talet har ett tredje alternativ, aktiv monitorering, vuxit fram och blivit allt vanligare bland män med så kallad lågriskcancer. Det innebär att med regelbundna kontroller övervaka cancern för att fortfarande ha chans att bota den om tumören börjar växa.
Tanken är att så många som möjligt ska slippa leva med biverkningar så länge som möjligt och bara operera eller strålbehandla dem som visar tidiga tecken på tumörtillväxt.
– Kunskaperna om nyttan på låg sikt av denna nya behandlingsstrategi är dock mycket begränsad. Med vår studie försöker vi täppa igen denna kunskapslucka, säger Pär Stattin.
Forskarna har använt en ny beräkningsmodell som sträcker sig ända upp till 30 år från det att diagnosen ställts.
– Enkelt uttryckt innebär modellen att vi ”skarvar ihop” tänkbara förlopp för män som börjat följas med monitorering. Till exempel kan en man starta med monitorering, men när hans tumör tillväxer opereras han och följs sedan tillsammans med andra män som opererats, säger Pär Stattin.
Forskare vid Uppsala universitet arbetar med en studie om prostatacancer.
De allra flesta män med prostatacancer har uppnått pensionsåldern när de får sin diagnos. Enligt forskarnas beräkningar är det just i dessa åldrar som nyttan av aktiv monitorering är störst, i synnerhet för män vars cancer bedömts vara av ”lågrisktyp”.
– De flesta av dessa män kan leva utan botande behandling under större delen av sin livstid och bara några procent riskerar att i slutänden dö av sin cancer. Även män med en ”mellanriskcancer” i denna åldersgrupp har en nästan lika god prognos, säger Pär Stattin.
För män som var yngre än 60 år när de fick sin diagnos var däremot nyttan lägre och risken större, i vart fall för dem med en ”mellanriskcancer”.
– För dessa män var fördelarna i form av återstående levnadsår utan aktiv behandling mindre och risken för att i slutänden dö i prostatacancer förhållandevis hög, cirka 15 procent, säger Pär Stattin.
"De största vinnarna med denna strategi var de många män över 65 år vars cancer aldrig växte", säger Pär Stattin om studien.
Samtidigt betonar han att det sker en snabb utveckling av metoderna för att övervaka prostatacancer och tidigt upptäcka om en från början till synes oskyldig cancer är på väg att bli aggressiv.
– Det innebär att risken för att dö i prostatacancer som vi i vår studie sett hos medelålders män som följs med aktiv monitorering kommer att vara lägre för de män som får sin diagnos i dag, säger Pär Stattin.
Fotnot: Hela studien är publicerad i medicintidskriften Jama Network Open.