Också en bild av 1968
Före maj 1968 kom mars. Polska studenter som längtade efter just de friheter som en del studenter i väst ansåg sig ha genomskådat demonstrerade för yttrandefrihet. Samtidigt inleddes Pragvåren i Tjeckoslovakien. Den polska kommunistregimen behövde stärka sin vacklande legitimitet och valde att inleda efterkrigstidens grövsta antisemitiska kampanj i Europa. De 25 000 judar som efter Förintelsen ännu levde i Polen attackerades som "fiender till socialismen". För att inte missa någon tänkbar jude gick myndigheterna igenom den nazistiska ockupationsmaktens gamla register för att identifiera personer som hade någon judisk anknytning så långt som tre generationer bakåt Inom kort hade nästan alla tvingats lämna landet - kända svenskar som Jackie Jakubowski, Dorotea Bromberg och Maciej Zaremba kom hit som ett resultat av hatkampanjen.
Några iakttagelser är ofrånkomliga:
1) Antisemitismen är inte isolerad till extremhögern. Den kan, som Maciej Zaremba skriver i utställningskatalogen, dyka upp i varje parti och rörelse som bygger på ett "dualistiskt" synsätt och skiljer på "onda" och "goda". vilka de "onda" än påstås vara så får de påfallande ofta judiska efternamn.
2) Trängda regimer kan alltid försöka skaffa sig legitimitet genom att spela på etniska fördomar. Rwanda är ett exempel från en annan del av världen.
3) Det behövs ingen påtaglig judisk närvaro för att bygga upp en hatkampanj mot judar. I Polen var de 1968
1 promille av befolkningen.
4) Antisemitism behöver inte innebära fysisk förintelse. Det är också antisemitism att avskeda judar från deras arbeten, utestänga dem från universiteten eller tvinga dem att lämna landet.
Någon månad innan utställningen öppnade kunde man i Sverige läsa betraktelser av Göran Greider och Andreas Malm på temat att antisemitismen i huvudsak upphörde med andra världskriget. Vad säger man om sådant?
Så jobbar vi med nyheter