Och vad händer i mars?
Men även om vi antar att en uppgörelse går igenom så betyder det inte mer än att problemet har skjutits några månader framåt i tiden. General Motors och Chrysler anser att de behöver massivt stöd nu för att klara sig fram till mars. Ford är inte lika illa ute, än, men kan behöva stöd längre fram.
Blir det en uppgörelse så kommer hårda krav kommer att ställas på biltillverkarna. Ägarstrukturen kan komma att förändras, med både staten och bilarbetarfacket i nya roller. Ledningen för bilföretagen kan komma att bytas ut. Personalkostnaderna måste minskas rejält, liksom återförsäljarnätet. Underleverantörerna har skäl att vara nervösa när dagens
affärmodeller ses över.
Många av dessa strukturförändringar kan nog ske, eller beslutas, under de närmaste månaderna. Men det avgörande kommer ändå att vara de bilar som produceras. Är det möjligt att ställa om produktprogrammet redan till mars så att bilindustrin kan bidra till den satsning på grönare infrastruktur som Barack Obama vill göra till en hörnsten i sin plan för ekonomisk återhämtning?
Det enda som är säkert är att inga tänkbara amerikanska räddningspaket lär räcka till för hålla igång också verksamheten vid Saab och Volvo. Kanske finns köpare i Indien eller Kina där bilmarknaden växer och olika biltillverkare kan vara intresserade av mer utvecklad teknologi och modeller som går att sälja också i rikare länder.
Tanken att staten skulle ta över som ägare är inte mer lyckad nu än tidigare. Om staten kan spela någon roll så är det möjligen på det sätt som skisseras i gårdagens Svenska Dagbladet av ingenjörsklubbarna vid Saab och Volvo: att medverka till att skapa någon form av gemensam utvecklingsorganisation för att behålla spetskompetens i landet.
Ingenjörerna vill i samma syfte lägga samman Saab och Volvo i ett bolag. Men inte heller det hjälper om inte biltillverkarna förmår producera fordon som framtidens miljömedvetna köpare kommer att efterfråga. Det måste finnas en marknad att sälja till.
Så jobbar vi med nyheter