Förklaringen är att islamisterna i Turkiet från början bekämpat – och bekämpats av - den elit som sedan Kemal Atatürks tid hållit tillbaka alla religiöst färgade uttryck och traditioner och försökt förvandla det muslimska och mångnationella Turkiet till en sekulär turkisk nationalstat. Denna sekularism antog så rigida former att islamisterna insåg att den tidigare misstrodda västvärlden i verkligheten var betydligt mer tolerant än det officiellt sekulära Turkiet. Alltså satsade man på demokratisering, personlig frihet och en öppning mot resten av Europa.
De traditionella eliterna grävde samtidigt ned sig allt djupare i en ”statsfundamentalism” som innebar att endast uttalat sekulära partier accepterades och att staten och det etniskt turkiska blev den enda accepterade referenspunkten i alla tänkbara politiska frågor. Dessa grupper, med starkt stöd inom militär och säkerhetsorgan (den så kallade ”djupa staten”) uppfattar EU som ett hot.
Så sent som för tre år sedan försökte Turkiets författningsdomstol förbjuda AKP. Regeringen har å sin sida låtit gripa ett antal pensionerade generaler och andra personer ur den ”djupa staten”, misstänkta för att ha planerat en militärkupp.
Erdogan har, så här långt, vunnit kraftmätningen. Mycket positivt har också hänt i Turkiet under hans och AKP:s styre. Politiken ligger numera fast förankrad i civila händer. Kurdernas ställning har förbättrats, även om åtskilligt återstår att göra. Ekonomin har stärkts på ett sätt som hör till de mer uppseendeväckande i världen i dag. Turkiet är en viktig medlem av G20-gruppen, har Natos näst största armé och strävar alltjämt, i alla fall officiellt, efter att bli medlem av EU.
Många pekar ut Turkiet som en modell för nya islamiskt präglade demokratier. Landets möjlighet att fungera som brobyggare mellan västvärlden i stort och länder i Mellanöstern och Centralasien är en viktig faktor i dagens internationella politik.
Ändå har rekvisita och scenbild gradvis förändrats. Det var viktigt för fyra år sedan att blockera försök från de gamla eliterna att vrida klockan tillbaka. Men AKP:s ambition att också få två tredjedels majoritet inger oro.
Ett parti med en så exceptionellt stark ställning kan på egen hand ändra författningen. Och en författningsändring behövs. Men om den blir en angelägenhet för ett enda parti så förlorar den samtidigt den nödvändiga legitimiteten. Även om inget tyder på att AKP har för avsikt att långsiktigt göra Turkiet till en islamisk stat så finns andra orsaker till oro.
Den viktigaste är yttrandefriheten och pressens ställning. Turkiet har fler fängslade journalister än Kina. Samtidigt kan AKP:s allt mer markerade nationalism leda till att den nödvändiga förbättringen av kurdernas situation upphör. Och till detta kommer idén att införa en stark presidentmakt av fransk modell, sannolikt med Erdogan själv som president.
När tidningen the Economist kritiserade dessa planer så anklagades den av Erdogan för att styras av ”israeliska” intressen. En politiker med sådana reflexer bör inte bli för mäktig.
Samtidigt saknas en trovärdig opposition. Det ”socialdemokratiska” nationalistpartiet CHP har en ny och modernare ledning, men fläckas av många års samröre med odemokratiska krafter inom militären. De kurdiska partierna hotas ständigt av förbud och lyckas inte få någon trovärdighet utanför den egna gruppen. I brist på demokratiskt oantastliga alternativ så kan man åtminstone hoppas att AKP inte får möjlighet att ändra författningen på egen hand.