Det framgår av en studie bland 55 patienter med pisksnärbesvär i nacken, som publiceras i facktidskriften Clinical Rehabilitation.
– Resultaten är uppmuntrande, men det behövs fler och större studier innan vi vet om den här typen av behandling rutinmässigt bör erbjudas alla som har kvarstående besvär en tid efter att de varit utsatta för pisksnärtvåld mot nacken, säger fysioterapeuten och forskaren Annika Bring vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.
Patienterna i studien var indelade i tre grupper. En grupp fick enbart gängse egenvårdsråd med bland annat träning av huvud- och axelrörelser, hållning och avspänning samt dagliga promenader. De båda andra grupperna fick utöver egenvårdsråden under sju veckor delta i ett individuellt anpassat beteendemedicinskt program, antingen på plats med en terapeut eller via datorn över internet.
– Enkelt uttryckt kan man säga att det beteendemedicinska programmet hjälper patienten att träna just de saker som hen värdesätter mest i livet, men drar sig för att göra av rädsla för att pisksnärtbesvären ska komma tillbaka eller förvärras, säger Annika Bring.
Både före och i flera omgångar upp till ett år efter avslutad behandlingar fick patienterna i alla tre grupperna skatta bland annat hur ont de hade, hur kvarstående smärta påverkade deras dagliga aktiviteter, och hur rädda och oroliga de var för att göra olika rörelser och för att skadas på nytt.
I alla tre grupperna skedde förbättringar över tid och när det gällde hur mycket de skattade att smärtan sjunkit efter ett år fanns inga skillnader mellan dem.
– På flera punkter minskade dock besvären mer i de båda grupperna som fick beteendemedicinsk behandling, och det vara bara i dessa grupper som vi såg en nedgång i förekomsten av rädsla för att röra sig, att få katastroftankar kring smärtan och känna sig aktivitetsbegränssad på grund av smärtan, säger Annika Bring.
Den nya studien, som omfattar patienter från akutmottagningarna i Uppsala och Västerås, tog betydligt längre tid att genomföra än vad forskarna hade förväntat sig.
– Glädjande nog var det i särklass vanligaste skälet till att inte vilja vara med att patienterna när vi kontaktade dem efter 14 dagar inte längre hade några kvarstående besvär. Så även om tidiga insatser är viktiga är en lärdom av detta att man bör vänta åtminstone ett par veckor efter olyckan med att starta något specifikt rehabiliteringsprogram, säger Annika Bring.