Det var ett nedslående resultat för regeringspartiet PAN, men inte oväntat. Den svajiga ekonomin var inte det enda skälet till att väljarna tröttnat. Det viktigaste skälet är kanske den extrema brottsligheten, med öppna strider mellan staten och de tungt beväpnade brottssyndikat som styr narkotikahandeln från Sydamerika. Läget har bara förvärrats sedan våldet sköt fart 2006. Staten tycks på flera håll ha slagit till reträtt inför drogmaffian, vars blodiga interna uppgörelser och attacker mot myndigheterna tycks vara på väg att undergräva hela det politiska systemet.
Våldsnivån påminner mer om ett inbördeskrig än om vanligt polisarbete. Sammanlagt har över 55 000 människor dödats sedan 2006, varav runt 35 000 sedan 2010. Det är långt fler än exempelvis i dagens Syrien.
En av anledningarna till att kartellvåldet ökat så kraftigt under 2000-talet är just PRI:s valförlust. Under sitt sju decennier långa styre upprätthöll det gamla maktpartiet en demokratisk fasad, men drog sig inte för att ta till fula trick. Ett klistrigt nät av kontakter spanns mellan regeringen, affärslivet, polisen, och den organiserade brottsligheten. Mario Vargas Llosa, Nobelprisbelönad just för sina insiktsfulla studier i maktutövningens psykologi, har kallat PRI-styret för ”den perfekta diktaturen” – minimal blodsutgjutelse, maximal stabilitet.
Det var när detta nät av mygel och maktmissbruk började nystas upp under 1980-talet, och PRI slutligen förlorade makten till PAN år 2000, som konflikterna tilltog, i takt med att gamla arrangemang och tysta överenskommelser mellan stat och kriminalitet kollapsade. 2006 sände PAN-presidenten Calderón armén mot maffian, vilket inledde dagens våldsamheter. Sedan dess har det bara gått utför.
PAN:s år vid makten har sannerligen inte heller saknat sina korruptionsskandaler, och kartellkriget tycks bara förvärras för varje år. Men frågan är om en ny president från PRI visar sig vara lösningen, eller bara ytterligare en del av problemet?