Redan i livmodern har vi ett målmedvetet driv att utforska vår omgivning. Vid ultraljud kan man se hur foster undersöker sina kroppar med händerna. Det berättar Gustaf Gredebäck, professor i utvecklingspsykologi och föreståndare för barn- och babylabbet vid Uppsala universitet.
I år, 2014, startar han och forskarkollegorna projektet BASIC Child, där de ska följa 160 barn från födseln och förhoppningsvis tills de själva går i pension, för att bland annat undersöka vad det innebär från ett livsperspektiv att ha stor upptäckarglädje som bebis.
– Nyfikenhet är en central motor i utvecklingen. Den är utvecklingen! Se på barn som lär sig gå, egentligen skulle det vara lättare att fortsätta krypa, ändå försöker de och försöker trots att de ramlar och slår sig. Utan nyfikenhet skulle vi aldrig lära oss någonting.
Trots nyfikenhetens betydelse är den gåtfull även för experterna. Till exempel vet ingen riktigt varför vi med åren tenderar bli mindre benägna att söka upp ny information. Det finns knappast några vuxna som kan tävla i nyfikenhet med en nyfödd bebis som precis blivit varse världen utanför livmodern, eller med en frågvis femåring. Gustaf Gredebäck säger att vi antagligen har hunnit bli lite lata när vi lämnar tonåren, men vet inte om det är nyfikenheten i sig som minskar eller om andra faktorer trycker tillbaka den.
– Mitt antagande är att nyfikenheten vi kan se hos foster är densamma som driver utvecklingen framåt hela livet. Över tid blir våra referensramar fastare och vi tror oss ha svar på det mesta, vilket gör oss mindre öppna för ny kunskap.
En annan obesvarad fråga är varför vissa är mer nyfikna än andra. På barn- och babylabbet har man observerat märkbara skillnader i små barns benägenhet att ta in information. Och det finns ju vuxna som i större utsträckning än andra verkar ha sin ”barnsliga” nyfikenhet i behåll. Gustaf Gredebäck säger att vi ännu inte vet om extra nyfikna barn blir extra nyfikna vuxna. Ovisst är även varför nyfikenhet kan yttra sig på så skilda sätt. Vi är nyfikna på helt olika saker. En del forskar om universum medan andra verkar mer intresserade av vem som hånglade med vem på senaste festen. Det finns också tydliga skillnader i hur både barn och vuxna beter sig när de utforskar omvärlden. Enligt Gustaf Gredebäck uppmärksammar en del spädbarn samma objekt länge, medan andra byter fokus med korta mellanrum.
– Ofta ser man tiden barnet tittar på en sak som ett mått för nyfikenhet, men riktigt så enkelt är det inte. Den som fort vänder blicken åt ett annat håll kan vara lika nyfiken, men snabbare i att registrera information.
Detta syns även hos vuxna, vissa går in för ett specialintresse medan andra strävar efter att veta lite om mycket.
Nyfikenhet tycks i alla fall vara en positiv egenskap. David Clinton, docent i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet, psykoanalytiker och privatpraktiserande psykoterapeut, berättar att människor som är öppna för ny information lever längre och löper mindre risk att drabbas av demens. Den är också en viktig byggsten i mänskliga relationer. Ett stabilt förhållande som kan stå emot påfrestningar förutsätter att parterna är nyfikna på varandra. Omvänt är det lättare att vara nyfiken tillsammans med andra.
– Man kan nog inte vara helt självförsörjande med nyfikenhet, vilket syns i samspelet mellan små barn och föräldrar. Om mamman och pappan är nyfikna främjar det barnets lust att utforska.
Försök med möss som släpps i en labyrint visar att de som utsatts för bestraffning blir mindre benägna att söka nya vägar. I sitt arbete som psykoterapeut har David Clinton sett att traumatiserade personer ofta lägger locket på för sin nyfikenhet. Det är ett sätt att undvika frågor som är smärtsamma att bemöta, ”Hur kunde det här hända mig?”. Ofta är frågorna förknippade med skam. David Clinton har en teori om att skammen är nyfikenhetens största fiende.
– Små barn frågar ju hela tiden. Varför himlen är blå, vad hundar säger till varandra och så vidare. Vuxna tror jag ofta skäms över att inte ha svar, och därför slutar undra.
David Clinton vill gärna se sig själv som nyfiken, det är en viktig egenskap hos terapeuter, men påtalar risken med att vaggas in i övertygelsen att man är det. Då är blir man lätt för bekväm och därmed mindre nyfiken. Nyfikenhet vårdas genom att ständigt finnas i åtanke och ifrågasättas. Man bör också vara medveten om att upptäckarlust går upp och ned hos alla människor. Den kommer inte på beställning.
– Nyfikenhet är inte främst att hitta svar utan lusten att söka dem.
För Gustaf Gredebäck är bästa sättet att bibehålla nyfikenheten att inte försöka vara så vuxen hela tiden.
– Man kanske inte ska ta sig själv på så stort allvar, inte tro att man har svar på allting. Vi som jobbar på Uppsala barn- och babylabb är ganska lekfulla, det tror jag är bra!
3 x Nyfiken
Jag är nyfiken - gul
Regissören Vilgot Sjömans film från 1967. Filmen tänjde på gränserna för vad som kunde visas på film och väckte uppmärksamhet även internationellt genom att bryta sexuella tabun och censurbarriärer. Den var starkt politisk och har blivit synonym med 1960-talets vänsterideal, främst är det nakenscenerna mellan huvudrollsinnehavarna Lena Nyman och Börje Ahlstedt som gjorde filmen skandalomsusad. 1967 gjorde Sjöman uppföljaren ”Jag är nyfiken – Blå”.
Nyfiken grå
En nättidning för dem som vill leva livet nyfikna efter 60. Redaktör är Ingrid Lindgren som tidigare var redaktionschef för UNT. Bland skribenterna återfinns flera Uppsalabor, Lars Nilsson som var chefredaktör för UNT och ledarskribenten Kersti Kollberg. Läsaren får sin nyfikenhet stillad på allt från Gatuliv i New York, Duffeln återkomst till Facebooksflugan är inte över ännu. Tidningen finns på: www. nyfikengra.se
Nicke Nyfiken
Barnbok av författaren och illustratören, H A Rey och Margret Rey. Boken handlar om den fiktiva apan som alltid gör bus. Så fort hans vän Mannen med den gula hatten lämnar huset och säger åt Nicke att vara försiktigt så börjar problemen. Två av böckerna har filmatiserats, den har blivit animerad tv-serie och Nicke Nyfiken finns också som dataspel.