Nybakade studenter tar över stan
I klassrum B20 på Linnéskolan försöker klassföreståndaren överrösta både orkestern utanför fönstret och eleverna. Champagnefrukosten har gjort deras röster lite gällare än vanligt. Nervositeten gör sitt till. Det är 30 minuter kvar till friheten.
Jenni Sundström och hennes klasskompisar på Linnéskolan är några av alla dem som tagit studenten.På skolgården väntade familj och släktingar. - Det känns helt underbart att sluta skolan. Men förstås lite jobbigt att säga adjö till så många gamla vänner och inte veta om man kommer att hålla kontakten, sade Jenni Sundström.
Foto: Robert Berthagen
Jenni Sundström öppnar bara kuvertet till hälften och tittar lite snabbt på sitt betyg. Just nu är det annat som känns viktigare än matte, psykologi och engelska.
— Var är min mössa? Har du skrivit i den?
En penna lånas ut, och det gulblå silkiga tyget fylls med svarta, lite champagnespretiga bokstäver. Det gäller att få till den där personliga hälsningen som gör att den forna klasskamraten ska minnas för alltid. Ett "lycka till kompis" känns för futtigt i denna stund. "Visst hade vi jävligt kul" räcker inte riktigt heller.
Så kallas det till samling i foajén för hundratals vita mössor. Under de sista skälvande minuterna kan man skrika sig hes för att man tagit studeenten och fy fan vad man är bra.
Men nu finns ingen återvändo. Ut ska man. Vare sig man vill eller inte pressas man genom dörrarna till ljudet av ett gemensamt vrål av längtan, nervositet och lycka. Ut till alla väntande föräldrar, systrar, bröder, plastpappor, farmödrar, grannar, kompisar.
Solljuset, de nystrukna skjortorna och de vita klänningarna bländar. Bland myllret av färger och de hundratals skyltarna ska man hitta sin egen. Sina anhöriga.
Cicci, Johan, Lotta, nej.
Jo, titta där är Jennis skylt! En rosaklädd treåring i solhatt blickar ned på oss från fotot. Nog finns det vissa likheter med Jenni, 18. Längst bort vid cykelstället, där är hela familjen.
Jenni Sundström får blommor kring halsen. Mamma får tårar i ögonen. Kusinen får en vass armbåge i sidan av en förbipasserande student som ännu inte hittat sin familj. Och det är så trångt och varmt att svettfläckar bildas på de nystrukna skjortorna och sommarklänningarna.
Pappa förklarar att visst känns det lite vemodigt. Men roligt förstås. Det här är ju början på vuxenlivet för dottern.
Själv travar hon bort mot bilen som ska ta henne och barndomskamraten Maja Reimer hem. De hoppar in i den öppna vita Ford Escorten, dekorerad med lila syrener och björk, och placerar bandspelaren bredvid sig.
Per Gessles hesa röst sjunger att det är över nu.
Så jobbar vi med nyheter