Många kommuner befinner sig i ett svårt läge när man ska försöka lösa bostadssituationen för nyanlända som anvisats till kommunen. Det konstaterar Per-Arne Andersson som är avdelningschef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting (SKL). Allra svårast har bosättningslagen varit för de kommuner som redan innan 2016 hade bostadsbrist, däribland Uppsala.
– Vi ser att kommunerna jobbar febrilt. Det är knepigt, för bostäderna behövs ju även till andra utsatta grupper och till unga samt till personer som företag och myndigheter vill anställa.
Det finns inga riktlinjer för hur kommunerna ska agera när den tvååriga etableringsperioden är över. I vissa kommuner blir nyanlända av med sina boenden, i andra förlängs kontrakten successivt och i en del kommuner omvandlas de tillfälliga boendena till förstahandskontrakt.
Per-Arne Andersson vill inte uttala sig om hur kommunerna bör göra. Varje kommun måste göra en bedömning utifrån bostadskö och bostadsbrist, säger han.
– Men generellt är SKL:s utgångspunkt att nyanlända inte ska särbehandlas, utan behandlas som övriga kommuninvånare. Och för alla gäller att det är den enskildes ansvar att ordna boende.
Bosättningslagen innebär i sig att nyanlända särbehandlas eftersom det ger dem förtur till bostäder. SKL ställde sig bakom lagförslaget eftersom det handlade om en akut situation, säger Per-Arne Andersson.
– Det fanns inga andra alternativ. Men vi skrev i vårt remissvar att lagen bör tidsbegränsas till två tre år. Så blev det dock inte.
Det finns kommuner som har relativt gott om bostäder och som vill ta emot fler nyanlända under 2018 än de blivit anvisade. SKL anser därför att regeringen bör se över hur nyanlända fördelas.
– Vårt förslag är att dessa kommuner får säga hur många nyanlända de kan ta emot utifrån antal bostäder och arbetstillfällen. Sedan kan man fördela resten på övriga kommuner.