Nya partier misslyckas ofta
Tre nya partier har under de senaste dryga tjugo åren valts in i riksdagen, vid sidan av de fem etablerade. Två av dessa är kvar, medan det tredje har försvunnit. Två nya har valts in i Europaparlamentet och ett har försvunnit igen. Ännu fler har försökt och misslyckats.
Håkan Holmberg
Foto: Pelle Johansson
Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder fångade in något väsentligt med observationen att både Krist-
demokraterna och Miljöpartiet har vunnit sin ställning i kraft av uthållighet, konsolidering och förmåga att göra om bilden av det egna partiet så att fler väljare än förr kände sig lockade. Ny Demokrati gjorde inget av detta.
Kristdemokraterna hade varit verksamma sedan 1964, och vunnit mandat i kommuner och landsting men betraktades inte som intressanta rikspolitiskt förrän man satsade på en "allmänborgerlig" linje och befriade sig från den gamla snävt kristliga identiteten. När riksdagsmandaten till sist kom 1991 hade partiet en kompetent politikerkår med vana från både samfundsstyrelser och fullmäktigesalar att kompromissa och samspela konstruktivt med andra.
Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 utan att vara förberett på samma sätt. Väl inne ställde partiet ultimativa krav och gjorde sig omöjligt som partner för både borgerliga och socialdemokrater. Man åkte ut igen i valet efter och först då inträffade den konsolideringsprocess som kunde bygga upp ett nytt förtroende. Processen har fullbordats under innevarande mandatperiod.
Ny Demokrati däremot hade funnits några månader när riksdagsmandaten plötsligt rasade in. Nästan ingen i partiet visste hur man gör i politiken och både Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, gav upp. I stället för att konsolideras föll partiet snabbt sönder - och förstörde på samma gång marknaden för andra missnöjespartier till höger för lång tid framåt.
Vad säger sådana iakttagelser om Sverigedemokraternas chanser? Partiet har funnits sedan 1986 och det första, öppet nazistanstuckna, ledargarnityret har bytts ut. Betyder det också att SD i likhet med KD och MP har konsoliderats som organisation och fått fram en kår av kompetenta företrädare?
Med några undantag, främst i Skåne, tycks partiet överhuvudtaget inte göra något i de kommuner där man fått mandat. Ibland är platserna obesatta, ibland har de valda hoppat av. Mönstret lär inte brytas om SD kommer in i riksdagen. Kanske är förutsättningen för att ett parti av detta slag ska lyckas med att både få väljare och hålla ihop under en längre tid att man har en ledarfigur som samtidigt är karismatisk och hänsynlös nog för att köra över alla andra som försöker göra sig gällande - så har det i alla fall varit både i Danmark med Pia Kjaersgaard och i Norge med Carl I Hagen.
I dessa avseenden för SD snarare tankarna till Ny Demokrati än till något annat parti som varit "nytt" i något av de senaste valen. Och då är det lätt att också tänka sig att väljarstödet har liknande förklaringar i båda fallen - en önskan att "jävlas" med "systemet" snarare än en känsla av att partiet står för kompetens och värden som många vill identifiera sig med.
Nationalekonomen Kjell A Nordström visade i en elegant exposé hur globaliseringen gör de invanda livsmönstren i de gamla nationalstaterna allt mer osäkra. Den som påstår sig kunna "skydda" väljarna från snabba förändringar kan då locka till sig väljare även om deras program är omöjliga eller till och med saknas.
De som försöker i höst är inte bara SD utan också olika sjukvårds- och pensionärspartier, liksom ett nybildat Landsbygdparti. Den som vill kan ironisera över detta. Men det duger inte för de riktiga partierna att bara satsa på unga, högutbildade väljare i storstäder.
Så jobbar vi med nyheter