Ny vård för ansiktsförlamade

Varje år drabbas cirka 4 000 personer i Sverige av ansiktsförlamning. Nio av tio personer får tillbaka rörligheten efter några månader, men för de som får kronisk rörelsenedsättning krävs rehabiliteringsvård. Ett nystartat vårdteam i Uppsala kombinerar fysioterapi (sjukgymnastik), kirurgi och Botox-behandlingar för att patienterna ska få tillbaka så mycket som möjligt av ansiktets rörlighet och funktion.

– Tidigare slussades patienter mellan olika avdelningar och specialistläkare. Nu sätter vi oss ner tillsammans med patienten och gör en gemensam bedömning. Vi bildade teamet för ungefär ett år sedan och nu börjar vi komma igång ordentligt, säger Camilla Ekwall som är fysioterapeut vid Akademiska sjukhuset.

En av de 60-tal patienter som regelbundet träffar teamet är Anna Skarin. För sju år sedan vaknade hon en morgon och märkte att höger sida av ansiktet kändes konstigt.

– Jag märkte att mungipan inte fungerade som vanligt när jag åt frukost. Då tänkte jag att det nog inte var så allvarligt och gick som vanligt till jobbet. Men när en kollega tyckte att jag borde kolla upp det åkte jag in till sjukhuset.

Den första medicinska bedömning som görs när någon drabbats av ansiktsförlamning är att avgöra om det kan vara en stroke. Kan man utesluta stroke kommer patienten vanligtvis till öron, näsa och hals-avdelningen för diagnos och eventuell behandling.

Två tredjedelar av alla ansiktsförlamningar diagnosticeras som Bells pares, en plötslig ansiktsförlamning som saknar medicinsk förklaring.

– Vad som orsakar den här typen av plötslig ansiktsförlamning vet vi ännu inte. Det vi vet i dagsläget är att den nerv som styr ansiktets mimik på något sätt har skadats. Antagligen har det att göra med det herpesvirus som nästan alla människor bär på, men det är ännu en hypotes, säger Lars Jonsson som är överläkare vid avdelningen för öron, näsa och hals vid Akademiska sjukhuset.

De patienter som inte får rörligheten tillbaka inom sex till åtta veckor är berättigade till behandling av det nya teamet.

När Anna Skarin träffar teamet sätter hon sig mitt emot fyra läkare och en fysioterapeut. Hon berättar om hur det varit de senaste månaderna. Sedan får hon göra olika ansiktsrörelser: le, blunda och rynka pannan. Rörelserna graderas och förs in i ett protokoll.

Camilla Ekwall föreslår några olika stretchingövningar, att massera bort ömma och hårda partier i kinden, samt att dra ut mungipan med fingret. För många personer som haft ansiktsförlamning under en längre tid kommer en viss rörlighet tillbaka, men musklerna är svåra att kontrollera, varför så kallade medrörelser ofta uppstår.

– När jag blundar spänner sig musklerna i kinden och hakan, så när jag sover brukar jag tejpa igen ögonlocket så att ansiktet får vila, säger Anna Skarin.

Andrés Rodriguez Lorenzo som är plastikkirurg förslår injektioner av Botox i de muskler som spänner sig när hon ska blunda eller le.

– Botox är ett slags nervgift. Genom att injicera det i rätt mängd på rätt ställe kan man hämma medrörelserna. Dels ger det en bättre funktion, dels underlättar det träning av de andra musklerna, säger Andrés Rodriguez Lorenzo.

Om patienten till exempel tränar på att blinka med ögat samtidigt som det finns medrörelser i kinden är risken stor att även den rörelsen tränas in. Genom Botox-behandlingen kan rörelsen i kinden dämpas, vilket gör det möjligt att träna på att endast använda muskeln vid ögat.

Anna Skarin skrattar och säger att hon kanske inte har skött träningen så bra på sistone. Hon har fullt upp med andra saker. Till vardags bedriver hon forskning om renar vid SLU och åker ofta till Norrland. Dessutom är hon småbarnsförälder.

– Jag har tagit det hela ganska bra. Det är klart att jag har varit väldigt ledsen vid tillfällen, speciellt då jag insåg att förlamningen inte kommer att försvinna. Men jag har kört på och inte grävt ner mig för mycket i det, säger Anna Skarin.

Samtidigt menar hon att hon inte identifierar sig med ansiktsförlamningen och att det kan kännas konstigt att se sig själv i en spegel eller på fotografier.

Läkargruppen berättar att det är väldigt olika hur drabbade personer handskas med sin nya situation.

– Ansiktet är oerhört viktigt i kommunikationen med andra människor, kanske främst leendet. Många av våra patienter upplever därför sociala problem och depressioner är inte ovanliga, säger överläkaren Lars Jonsson.

Han menar vidare att de sociala aspekterna har fått en högre prioritet på senare år, vilket också ligger till grund för bildandet av läkarteamet.

Gruppen arbetar med många olika metoder. Vid speciellt svåra fall kan man med mikrokirurgiska ingrepp flytta en muskel från låret till ansiktet, vilket kan ge leendet tillbaka. Dessutom bedrivs kontinuerligt forskning om ansiktsförlamning och olika sätt att förbättra vården ytterligare.