Efter årsskiftet träder en rad lagar i kraft. I år är en av dessa Lagen om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. Tanken är att denna ska ge utökat skydd till anställda i den privata sektorn, som i dag inte skyddas av den grundlagsfästa meddelarfriheten och meddelarskyddet. Den nya lagen säger att en arbetsgivare inte får utsätta en anställd som slår larm om allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen för några repressalier. Om detta görs är arbetsgivaren skyldig att betala skadestånd till den anställda.
Men lagen har fått kritik av flera instanser: Lagrådet, Svenska journalistförbundet och Advokatsamfundet ställer sig alla tveksamma till den. Carl Gustaf Spangenberg, universitetslektor vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, stämmer in i kören.
– Jag måste säga att jag känner allmän tveksamhet inför detta.
Problemet med lagen enligt remissinstanserna är att det finns stora vagheter i sättet man uttryckt sig på. Ett exempel är ordvalet "allvarliga missförhållanden", som definieras som brott som har fängelse i straffskalan.
– Vad menas med ett ”allvarligt missförhållande”? När till och med lagrådet, som består av domare i Högsta domstolen, tvekar om betydelsen så är det knappast lättare för en vanlig anställd att bedöma straffvärdet på ett brott, säger Carl Gustaf Spangenberg.
Trots att meddelarfriheten ger ett avsevärt starkare skydd till anställda inom den offentliga sektorn, är Carl Gustaf Spangenberg rädd för att lagarna trots detta kan komma att blandas ihop. Den nya lagens skydd gäller om den anställda först slagit larm internt innan man vänder sig till exempelvis media (om man inte "av något annat skäl" haft befogad anledning att vända sig utåt först). Något sådant krav finns dock inte i meddelarfriheten.
– Det finns en risk att den här lagens krav på att först slå larm internt mentalt spiller över på den offentliga sidan. Redan idag finns offentliga arbetsgivare som menar att de anställda inte bör använda sig av sin meddelarfrihet utan hålla saken internt.
Men Carl Gustaf Spangenberg menar att lagen trots detta kan fylla en funktion - dels tack vare dess vaghet, tro det eller ej.
– Osäkerhet kring vad som är allvarliga missförhållanden kan ha en viss preventiv verkan då även arbetsgivaren kan känna sig osäker. Det kan innebära att man blir mer försiktig när det gäller repressalier mot en visselblåsare. Och även om lagen kanske aldrig kommer att tillämpas så kan den ha en signalfunktion, visa att samhället sätter värde på att anställda vågar påpeka missförhållanden.
Karl-Henrik Grinnemo var en av fyra läkare som slog larm till cheferna på Karolinska sjukhuset om den italienska läkaren Paolo Macchiarinis forskningsfusk. Han fick själv hot om avsked, en utlovad överläkartjänst försvann och han ströks från operationer. I dag arbetar han som hjärtkirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Vi tänkte aldrig vända oss till media, utan litade på att systemet inom organisationen skulle utreda Macchiarini. Vi hade aldrig kunnat tänka oss att de skulle försöka tysta oss.
Han välkomnar initiativet, men hyser ingen hopp till att den kommer att inge trygghet hos de som vill larma om oegentligheter.
– Det måste finnas en miljö som är receptiv och tolerant mot visselblåsare - finns inte det kan man ha hur många lagar som helst i onödan. Repressalier kan se ut på många olika sätt, det kan vara att man bli utfryst utan att öppet bli uppsagd, det är svårt att bevisa, säger Karl-Henrik Grinnemo.
– Lagar för att skydda visselblåsare skulle då inte behövas från början, att någon ens behöver blåsa i visslan är ju en absolut sista utväg, en nödlösning. Man måste gå tuffare åt chefer från landstinget och regeringens håll för att något ska förändras, ett stöd högre uppifrån. Ett skadestånd på några hundralappar hjälper ingen i det långa loppet.